Den långsamma treaktaren

Det finns många kloka människor i mattelärarvärlden, och en av dem är Dan Meyer. För den som inte träffat på honom kan jag rekommendera den här 15-minutersvideon, där han på ett rätt övertygande sätt argumenterar för att matteundervisning alldeles för ofta snuttifierar lärande och undviker mer omfattande (och verkliga) problem.

Ett verktyg i Dan Meyers verktygslåda för undervisning är vad han kallar för treaktare, och funkar ungefär så här:

  1. Presentera en situation som väcker en frågeställning hos eleverna. Han använder ofta videor eller bilder, och målet är att den ska vara så direkt och berörande som möjligt.
  2. Låt eleverna hitta fakta och utveckla verktyg för att kunna hitta ett svar. En viktig del av detta är att ta reda på vilken information som är värdefull, och vilken som inte är det. Verktygen behöver läraren ofta hjälpa till med (så som andragradsuttryck).
  3. Lös upp knuten genom att hitta ett svar på den ursprungliga frågeställningen, och öppna dörrar för nya frågeställningar.

Den här metoden verkar vettig, och när jag testat den har det funkat över förväntan – eleverna blir engagerade och jag har fått se kunskaper och färdigheter som jag (ärligt talat) blivit överraskad av. Även andra lärare verkar använda den här metoden med framgång (exempelvis applicerat på Angry Birds).

Men jag undrar om man inte kan utvidga horisonten lite.

Läs mer

Peer review-tidskrift för lärare?

Den här idén kan ju inte vara ny, men jag fick den här om dagen och jag tycker att den förtjänar att skrivas ner.

I forskarvärlden finns tidskrifter där forskningsresultat publiceras, efter att metod och en del andra saker blivit granskade av (för skribenten okända) forskarkollegor. Jag tycker att det låter klart genomförbart att ha något liknande i lärarvärlden.

Det skulle i så fall vara en tidskrift där lärare (och kanske andra) presenterar lektionsmaterial, upplägg för undervisning och annat material som är vettigt att dela med sig av. Det granskas av 3–4 kollegor som undervisar i samma åldrar och samma ämnen, så att materialet är sunt ur pedagogiskt och läroplansmässigt perspektiv.

Förmodligen är det också rimligt att ha krav på att materialet ska ha använts i praktiken, och att reflektioner från detta finns med. (Däremot behöver det inte ha testats och funnits perfekt, eftersom sånt material är svårt att hitta.)

Givetvis skulle allt vara tillgängligt under open access. Och förmodligen skulle det handla om en digital tidskrift (bank?), eftersom en hel del bra material produceras i format som inte funkar att trycka på papper.

Igen: Knappast en ny idé, men ändå.

Fler lärare, tack!

Min fru träffade här om dagen en tidigare kollega; en civilingenjör som bland annat jobbar med frågor som har med vattenrening att göra. Bland många andra saker berättade kollegan att hon länge funderat på att bli lärare.

Jag tror att det finns massor med högkompetenta människor i Sverige som funderat/funderar på att bli lärare, och det vore grymt om fler av dem faktiskt blev det. Så här hade det kunnat funka:

  • Intensiv lärarutbildning under tre terminer, då man får någon form av grundläggande lön. (Jorå, det finns yrken där man blir anställd och sedan utbildning!)
  • Statligt lönestöd under de första åren som lärare, med (säg) 5000 kr första året och sedan en tusenlapp lägre varje år efter det.
  • Ett begränsat antal sådana utbildningsplatser varje år/termin. Kanske 500 eller nåt. I de lärarkategorier där det saknas flest.

Lärare är ett av de bästa yrkena, och det behövs fler.

Ett problem i skolan: Ett system som tappar elever

Det var ungefär ett år sedan jag skrev om ”felet med skolan”. Det är titel med ironi, eftersom jag anser att de problem som finns i svenska skolan är så komplexa att de inte kan fångas i ett enda ”fel” – även om många försöker att göra det. Jag följde upp bloggposten med fyra bloggposter vad jag anser är stora och övergripande problem i skolan, som skapar följdproblem på flera nivåer. I efterhand är jag förvånad över att jag missade att skriva om den sak jag kommer att skriva om här. Det är något jag upplevt från första dagen som lärare, och upplever i princip varje dag. Jag antar att jag blivit så van vid problemet att jag för det mesta inte ens tänker på det. Men innan jag börjar säga dåliga saker om vårt skolsystem vill jag göra tydligt att jag anser att vi har en bra skola – en jättebra. Vi erbjuder alla barn gratis utbildning, vi delar inte upp elever i teoretiska eller praktiska utbildningar redan vid 12 års ålder, och vi har ett skolsystem som uppmuntrar både välmående, kunskapsutveckling och ett demokratiskt samhälle. Det är skitbra. Med det sagt tänker jag försöka beskriva vad jag anser är ett av de största problemen i matteundervisning på gymnasiet. (Problemet finns säkert i andra åldrar och i andra ämnen, men det är jag inte rätt person att uttala mig om.) Läs mer

En problematisk inställning

En klok kollega till mig lyckades sätta ord på den studieteknik som en del elever tycks använda. Orden var ungefär så här:

En del elever verkar se det som lärarens uppgift att dra dem framåt i kursen, och deras egen uppgift att streta emot så mycket som möjligt. I slutet på kursen förväntar de sig att läraren berättar vad det absolut minsta är som de behöver göra för att bli godkända på kursen, och så satsar de på att göra det.

Jag tror inte att eleverna har den här studietekniken på ett medvetet plan (och det gör inte min kollega heller), men beskrivningen var träffande.

Det är förstås långt ifrån alla elever som pluggar på det viset, men det verkar alltid finnas minst ett par i varje klass. Ibland många fler. Jag önskar att jag visste hur man kan ändra deras inställning.

Önskas: Ett gemensamt språk för kunskapsbedömning

För 2–3 veckor sedan skrev jag ett inlägg om varför jag tycker att fokus på förmågor fungerar dåligt i matteundervisningen (eller egentligen i bedömning av kunskaper). Inlägget fick en del uppmärksamhet, och nu under jullovet har jag funderat mer kring vad fokus på förmågor leder och inte leder till. I den här bloggposten syns några av de tankarna.

Två metoder för kunskapsbedömning

Poängen med att ha ett språk för kunskapsbedömning går att göra tydlig om man tittar på hur lärare arbetar med betygsunderlag. Här är två modeller som utåt sett kan verka mycket lika, men som har viktiga skillnader. (Som vanligt handlar mina analyser om gymnasiematte – förlåt om du arbetar med andra ämnen eller andra åldrar!)

  • För lärare A är betygsunderlag synonymt med provbetyg. Vanligtvis har läraren ett prov vid slutet av varje kapitel i kursboken, med frågor av blandad svårighetsgrad, och för varje prov får eleven ett provbetyg. I slutet av kursen hålls ett kursprov – oftast det nationella provet – som spänner över hela kursen. Därefter väger läraren samman provbetygen till ett kursbetyg (där större och senare prov ofta är värda mer).
  • För lärare B handlar betygsunderlag om vilka kunskaper eleven måste ha/visa för att nå betygen E/C/A. Under kursens gång har läraren ett antal delprov, där elever har chans att visa delar av dessa kunskaper, och i slutet av kursen hålls ett kursprov som spänner över hela kursens innehåll. Resultaten på proven dokumenteras efter vilka kunskaper eleven visat (och det kan dessutom finnas provbetyg). I slutet av kursen tittar läraren på vilka kunskaper eleven visat – och i viss mån när kunskaperna visats – och sätter ett betyg efter det.

Läs mer

En idé för att träna både färdigheter och förmågor

Jag läser just nu Att bedöma och sätta betyg: Tio utmaningar i lärarens vardag. Boken känns välskriven och är än så länge klart värd att läsa. (Jag är på kapitel 3 av 10.)

Redan i kapitel 1 blev jag, som så många gånger tidigare, provocerad av hur det betonas att eleverna ska få träna förmågorna som hör till ämnet – och att centrala innehållet ”liksom kommer med på köpet”. En dag ska jag samla mina tankar om dessa frustrationer och skriva en rätt lång och rätt syrlig bloggpost. Men den dagen är inte idag.

Istället tänkte jag skriva ner en tanke som jag fick, som kanske kan hjälpa elever att både förstå och träna procedurfärdigheter och träna förmågan att kommunicera. Samtidigt som jag som lärare kanske kan spara lite tid.

Idén är att när nya procedurer introduceras får eleverna 3–5 handskrivna exempel på redovisningar av steg i den proceduren, som de ska läsa igenom och kommentera. Det första exemplet tänker jag ska vara överdrivet tydligt, som ett exempel i boken. De övriga ska innehålla både slarvigt redovisade procedurer (eventuellt även räknefel) och exemplariska och kortfattade redovisningar.

Jag tänker att eleverna ska hitta bättre och sämre aspekter i exemplen, och samtidigt repetera hur proceduren går till. Förmodligen ska de diskutera bättre/sämre sidor med varandra, och kanske har vi diskussioner i helklass också.

Får se om/när jag får tid att testa. Vore kul.

EDIT: Nu har jag läst klart boken, och min uppfattning är fortfarande att den är klart värd att läsa. Den är praktisk och jordnära, och hjälpte mig att reflektera över ett antal viktiga frågor. (Fast den är också märkligt dyr.)