Tre år som lärare: En tillbakablick

Det är augusti, och om några dagar börjar jag mitt nya jobb på Skolverket. Helst skulle jag vilja skriva något långt, riktigt långt, för att fundera igenom och försöka sammanfatta mina erfarenheter som lärare. Men det hinner jag inte. Dagarna går fort och det finns inte mycket tid över (bland annat för att vi har ett spädbarn i hushållet nu).

Men jag vill skriva några rader ändå, för att göra någon form av avslutning. Läs mer

Annonser

Den långsamma treaktaren

Det finns många kloka människor i mattelärarvärlden, och en av dem är Dan Meyer. För den som inte träffat på honom kan jag rekommendera den här 15-minutersvideon, där han på ett rätt övertygande sätt argumenterar för att matteundervisning alldeles för ofta snuttifierar lärande och undviker mer omfattande (och verkliga) problem.

Ett verktyg i Dan Meyers verktygslåda för undervisning är vad han kallar för treaktare, och funkar ungefär så här:

  1. Presentera en situation som väcker en frågeställning hos eleverna. Han använder ofta videor eller bilder, och målet är att den ska vara så direkt och berörande som möjligt.
  2. Låt eleverna hitta fakta och utveckla verktyg för att kunna hitta ett svar. En viktig del av detta är att ta reda på vilken information som är värdefull, och vilken som inte är det. Verktygen behöver läraren ofta hjälpa till med (så som andragradsuttryck).
  3. Lös upp knuten genom att hitta ett svar på den ursprungliga frågeställningen, och öppna dörrar för nya frågeställningar.

Den här metoden verkar vettig, och när jag testat den har det funkat över förväntan – eleverna blir engagerade och jag har fått se kunskaper och färdigheter som jag (ärligt talat) blivit överraskad av. Även andra lärare verkar använda den här metoden med framgång (exempelvis applicerat på Angry Birds).

Men jag undrar om man inte kan utvidga horisonten lite.

Läs mer

C är det nya godkänt?

Det finns många svårigheter med kunskapsbedömning. En del av dem är av ren praktisk natur (som tidsbrist), en del är sådant som man behöver träna sig för att bli bra på (som att skapa bra uppgifter), och en del kräver att man har bra kunskaper om styrdokument (som vad som ska bedömas).

Och så finns det svårigheter som verkar olösliga.

Ett problem med kunskapsbedömning som följt med mig från de första kurserna jag undervisade är hur man ska behandla kunskap som (endast) uppvisas tidigt i kursen. Våra styrdokument säger ungefär följande:

  • Kunskaper ska bedömas löpande under kursens gång.
  • Man ska ha en positiv syn i kunskapsbedömning, och räkna förtjänster snarare än straffa brister.
  • Betyg ska sättas på de kunskaper som eleven har i slutet av kursen.

I en perfekt värld medför de här punkterna inget problem, men i den verkliga världen tappar elever bort kunskaper. Och hur ska man behandla elever som uppvisar vissa kunskaper i mitten av kursen, men inte i slutet?

Det verkar olösligt, och när jag reflekterat kring det här problemet tidigare har jag till och med kallat det ”tidsparadoxen”. Nu tror jag att jag hittat en tråd för att nysta upp problemet – eller åtminstone formulera det på ett sätt som hänger ihop.

Läs mer

En bra lärare?

De senaste dagarna har jag gått igenom en hel del prov för mina elever, och skrivit en hel del betygsprognoser. Det har inte varit enbart upplyftande resultat: Många elever har fått ett spann i sin betygsprognos, och av 52 elever är det 33 som har F som lägre delen av betygsprognosen.

När jag satt och jobbade med betygsprognoser slog mig frågan: Hur kommer det sig att så många av mina elever verkar tycka att jag är en bra lärare, när de uppenbarligen inte lär sig matten som jag undervisar?

Jag tänkte skriva ner lite tankar om den frågan här.

Läs mer

Ett problem i skolan: Ett system som tappar elever

Det var ungefär ett år sedan jag skrev om ”felet med skolan”. Det är titel med ironi, eftersom jag anser att de problem som finns i svenska skolan är så komplexa att de inte kan fångas i ett enda ”fel” – även om många försöker att göra det. Jag följde upp bloggposten med fyra bloggposter vad jag anser är stora och övergripande problem i skolan, som skapar följdproblem på flera nivåer. I efterhand är jag förvånad över att jag missade att skriva om den sak jag kommer att skriva om här. Det är något jag upplevt från första dagen som lärare, och upplever i princip varje dag. Jag antar att jag blivit så van vid problemet att jag för det mesta inte ens tänker på det. Men innan jag börjar säga dåliga saker om vårt skolsystem vill jag göra tydligt att jag anser att vi har en bra skola – en jättebra. Vi erbjuder alla barn gratis utbildning, vi delar inte upp elever i teoretiska eller praktiska utbildningar redan vid 12 års ålder, och vi har ett skolsystem som uppmuntrar både välmående, kunskapsutveckling och ett demokratiskt samhälle. Det är skitbra. Med det sagt tänker jag försöka beskriva vad jag anser är ett av de största problemen i matteundervisning på gymnasiet. (Problemet finns säkert i andra åldrar och i andra ämnen, men det är jag inte rätt person att uttala mig om.) Läs mer

Angående utvecklingssamtal

Jag fick det här i en kommentar, och tänkte försöka skriva ett svar:

Gymnasielärare i förskingringen här :D Jag fick möjligheten att byta liv för ett tag och har bott 2,5 år i Kina med min familj. Jag är nu på väg tillbaka mot Sverige och min tjänst som väntat på mig, något som jag verkligen längtar efter! Som jag saknat jobbet!!! Extra spännande blir det eftersom jag nästan blir nybörjare på nytt. Gy11 hann jag bara undervisa en stackars kurs i innan jag åkte så nu känns allt nytt och pirrigt igen. Jag läser lite lärarbloggar, särskilt nu när jag ska starta igång lärarhjärnan igen och har läst det mesta på din med stor behållning, även om vi inte undervisar i samma ämnen. Anledningen till att jag skriver till dig nu, är att jag tänkte att det kunde vara värt att ”önska” en bloggpost :)

Det mesta i skolan tycker jag är kul och möjligt att göra meningsfullt för både mig och eleverna men ett par saker har aldrig blivit riktigt bra: terminens skriftliga omdömen inför utvecklingssamtalen och utvecklingssamtalen i sig. Jag har ofta känsla av att min omdömen har en, eller ett par, osynliga mottagare. Det borde vara eleven och föräldern, men i bakhuvudet finns Skolinspektionen och i viss mån skolledning, vilket medför att omdömena inte blir anpassade för elev och förälder i den mån de borde, utan den som läser dem med störst behållning är den som kan sina styrdokument. Att skriva dessa omdömen tar enormt mycket tid för min del, vilket kunde vara helt ok om de gav rimlig utdelning när det gäller lärande för eleven, och inblick i kunskapsläget för föräldern, men så blir inte fallet med dessa osynliga mottagare som styr hur omdömena formuleras.

Hur gör ni på din skola? Hur gör du? Hur ser ett omdöme ut? Vad fokuseras? En bloggpost om detta skulle uppskattas enormt, här i Mittens rike :)

Hälsningar
Carina Rickard, (tjänstledig) lärare sedan 1999 på Ullvigymnasiet i Köping

Läs mer

En modell för prov och kunskapsbedömning

Jag vet nog egentligen att kunskapsbedömning inte går att fånga i fasta metoder och algoritmer. Men jag vet också att jag nog inte kommer att sluta försöka göra just det i alla fall. Den här bloggposten handlar inte om ett färdigt recept för hur man kan bedöma kunskaper och sätta betyg (i matteundervisning), men det är ett utkast till ett nytt sätt för mig att bedöma kunskaper och sätta betyg. För det kan nog behövas.

Läs mer