C är det nya godkänt?

Det finns många svårigheter med kunskapsbedömning. En del av dem är av ren praktisk natur (som tidsbrist), en del är sådant som man behöver träna sig för att bli bra på (som att skapa bra uppgifter), och en del kräver att man har bra kunskaper om styrdokument (som vad som ska bedömas).

Och så finns det svårigheter som verkar olösliga.

Ett problem med kunskapsbedömning som följt med mig från de första kurserna jag undervisade är hur man ska behandla kunskap som (endast) uppvisas tidigt i kursen. Våra styrdokument säger ungefär följande:

  • Kunskaper ska bedömas löpande under kursens gång.
  • Man ska ha en positiv syn i kunskapsbedömning, och räkna förtjänster snarare än straffa brister.
  • Betyg ska sättas på de kunskaper som eleven har i slutet av kursen.

I en perfekt värld medför de här punkterna inget problem, men i den verkliga världen tappar elever bort kunskaper. Och hur ska man behandla elever som uppvisar vissa kunskaper i mitten av kursen, men inte i slutet?

Det verkar olösligt, och när jag reflekterat kring det här problemet tidigare har jag till och med kallat det ”tidsparadoxen”. Nu tror jag att jag hittat en tråd för att nysta upp problemet – eller åtminstone formulera det på ett sätt som hänger ihop.

Läs mer

Annonser

Varför jag tycker att fokus på förmågor fungerar dåligt i matematikundervisning

Läroplanerna från 2011 har stort fokus på förmågor: De används för att beskriva syften med ämnen, och de används (ibland på lite annat sätt) för att beskriva kunskapskraven olika betyg. Jag har flera gånger skrivit om problem som jag upplever med förmågor, framförallt när det handlar om bedömning och betygssättning.

I det här inlägget tänker jag försöka göra en lite mer ordentlig genomgång om varför jag tycker att sättet som kunskapskraven är formulerade fungerar dåligt i matteämnet. Jag tänker inte sticka under stolen med att jag tycker att ämnesplanen för matematik på gymnasiet inte är tillräckligt genomarbetad, och att så som den är utformad idag leder den till extraarbete för lärare, osäker och olikvärdig bedömning, och – vilket kanske är viktigast – att elever riskerar att inte får de kunskaper i matematik som de behöver.

Läs mer

En hypotes att förkasta

Jag har varit ganska kritisk till hur kursplanerna i matte är utformade, vilket nog inte undgått någon som läser min blogg någorlunda regelbundet.

De senaste 2–3 veckorna har jag tänkt att en delförklaring till att så många elever saknar så mycket mattekunskaper när de kommer till gymnasiet, är att kunskapskraven är så diffusa. Det står inte att eleven behöver kunna hantera bråkräkning, negativa tal, enkla algebraiska uttryck och lösa enkla ekvationer – det står snarare saker som ”några enkla procedurer”. Det lämnar enorma möjligheter till tolkning, och man kan – kanske med rätta – fråga sig om elever verkligen behöver hantera negativa tal för att bli godkända i matte i grundskolan.

Så här om dagen kollade jag in hur kursplanerna sett ut i Lpo94 och Lgr80, och jämförde lite med Lgr11. Och min ganska hastiga bedömning säger att det inte blivit mer diffust.

Så även om jag är frustrerad över hur kursplanerna ser ut verkar det alltså inte finnas fog för att säga att diffusa kunskapskrav lett till sämre mattekunskaper. Så kan det gå.

En slående enighet

För ett litet tag sedan hade vi en mattekonferens på skolan, där vi kollade på en (faktisk) prövning som en elev hade skrivit. Det hände något som jag har funderat över i efterhand.

Prövningen gällde matte 2 och var utvald för att ligga på gränsen mellan F och E: Min bedömning är till exempel att eleven hade fått provbetyget E med lite marginal på ett nationellt prov, men samtidigt visade prövningen också på ett par brister i elevens kunskaper.

Vi var 15–20 mattelärare på konferensen, och vi hade alla alldeles för lite tid på oss för att analysera prövningen. När vi diskuterade efteråt framkom flera intressanta tankar, men det mest intressanta var frågan om eleven borde bli godkänd eller inte. De allra flesta lärare tyckte att eleven inte skulle godkännas. Några tyckte att de inte hade tillräckligt på fötterna för att avgöra, och ingen tyckte att eleven skulle bli godkänd. Det som framhölls var att eleven inte visade att hen hanterade andragradsuttryck och andragradsekvationer.

Att så många lärare var så överens om att man inte kan bli godkänd i matte 2 om man inte hanterar andragradsuttryck och -ekvationer är superintressant. Ingenstans i styrdokumenten står att det är nödvändigt att kunna just detta, men för ändå var det uppenbart för lärarna. (Jag var en av lärarna, och håller med jag också.)

Det är bra för svensk skola att vi har så pass stark praxis, tror jag.

Något är trasigt

Jag envisas med att säga att saker är bra i den svenska skolan. Jättebra, till och med. Men det finns också saker som inte är bra. En av de sakerna är att det är alldeles för vanligt att elever inte har de kunskaper man kan förvänta sig från tidigare (års-)kurser.

För mig som mattelärare innebär det ordentliga och praktiska problem i undervisningen. (Samma sak gäller säkert i alla ämnen, men matte brukar sägas vara ett ämne där man – mer än i många andra ämnen – bygger vidare på tidigare begrepp.)

När jag undervisar i matte 2 är det svårt om eleverna inte klarar av att räkna med bråk. (Bråkräkning ingår i årskurs 7–9.) Det är svårt när eleverna inte hanterar negativa tal. (Räkning med negativa tal ingår i årskurs 4–6.) Det är svårt när elever inte klarar av att lösa enklare ekvationer. (Ekvationer ingår i år 7–9.)

Att behöva träna eleverna i de här sakerna, när vi ska jobba med andragradsekvationer eller logaritmer, är som att behöva träna på att läsa ord som är längre än 10 bokstäver när det vi borde göra är att analysera litteratur. Eller att träna på hur man tar olika ackord på en gitarr, när vi borde träna på frasering. Eller nåt. Det är bra saker att träna på – och jag skulle gärna hjälpa eleverna med det – men inte när undervisningen ska fokusera på något annat.

Det är trasigt när betyg inte avspeglar elevernas kunskaper.

Något som gör mig glad

Jag sitter och bedömer prov som eleverna skrev för några dagar sedan. En av eleverna har skrivit utförliga lösningar till de lättare uppgifterna, och han precis bara börja på problemet för att visa A-nivå.

Normalt hade det gjort att jag inte kan säga att eleven visar problemlösningsförmåga på A-nivå i det här delområdet, men den här eleven har infört egna variabler för att beskriva de första problemen på ett enklare och mer effektivt sätt – och redovisar det dessutom tydligt. Ett av kriterierna för A-nivå är att man anpassar modeller, och min samlade bedömning av elevens prov är att förmågan att lösa problem ligger på A-nivå – så då blir det min bedömning. (Dessutom visar eleven i sina resonemang att hen har koll på förra delområdet också, vilket inte var min avsikt att testa – men jag kan markera i elevens kunskapsmatris. Skön bonus.)

ett traditionellt prov hade de första uppgifterna gett E-poäng eller kanske C-poäng, utan andra möjligheter till bonus än möjligtvis ett plus i kanten. För mig blir det full pott, och lite till.

Det gör mig glad.

Sju förmågor (eller inte)

Det här inlägget är mest ett sätt att raljera över hur dumt det blir när nya läroplaner tas fram och implementeras utan att det finns tid att utforma dem ordentligt. Jag ber om ursäkt för gnället.

Det finns ett antal saker i gymnasiets läroplan som är otydliga, men också en del saker som är tydliga. En av de tydligare sakerna är hur elevers olika förmågor i ett ämne ska vägas samman när ett betyg sätts:

  • Om någon förmåga inte når upp till E-nivå är det betyget F som gäller.
  • Om alla förmågor når upp till (minst) E, C eller A är det det betyget som gäller.
  • Betygen D och B används om eleven ”till övervägande del” nått C respektive A i sina förmågor, men en eller ett par förmågor ligger på E- eller C-nivå.

I matematiken har vi sju förmågor som ska bedömas. De kallas ofta (1) begreppsförståelse, (2) procedurhantering, (3) problemlösning, (4) modellering, (5) resonemang, (6) kommunikation och (7) relevans.

Här om dagen fick jag en insikt som legat och väntat på att bli upptäckt: Det är jättesvårt att isolera de sju förmågorna i kunskapskraven. Även om det finns kunskapskrav för E, C och A är det alltså svårt att säga hur man ska bedöma varje förmåga, och därmed blir det svårt att väga samman dem till ett betyg.

Läs mer