Något som gör mig glad

Jag har en elev (eller kanske flera) som har jättejobbigt med matten, men som inte ger sig. Hen kämpar på, och fokuserar på att faktiskt lära sig de olika momenten i kursen – istället för att fokusera på provpoäng eller provbetyg. Ibland går det bättre, och ibland går det sämre, men eleven fortsätter att kämpa.

Såna elever gör det lätt att engagera sig lite extra.

Pedagogisk skuld

Här om dagen träffade jag vänner som jobbar med programmering, och vi diskuterade saker som projektledning och projektstrukturer. Det satte igång en del tankar i mitt huvud om hur projekt (undervisning i kurser) sköts i skolan, och hur man skulle kunna göra det på ett annat sätt.

En av de sakerna jag tänkt på sedan dess är begreppet teknisk skuld. Det är ett namn på det som uppstår när man i ett (IT-) projekt gör halvdåliga lösningar, som kommer att kosta framöver. Precis som andra skulder växer den tekniska skulden med tiden, så det är viktigt att betala tillbaka den (lösa problemen på rätt sätt) så snart som möjligt.

Teknisk skuld uppkommer för att man är pressad mot deadlines, eller ibland för att man är frustrerad och trött och inte orkar hitta bättre lösningar. När den tekniska skulden inte betalas av, utan fler och fler skulder läggs på, har man till slut ett projekt som inte går att driva framåt – det är för många fulhack, surdegar och konstiga lösningar, och alla som får möjlighet kommer att lämna projektet för att jobba med något annat istället.

Jag tror att det kan vara användbart att prata om pedagogisk skuld på ett liknande sätt. Den uppstår när man vill få elever att bli godkända i kurser, utan att för den sakens skull ha förstått innehållet i kursen. Det händer när elever, lärare eller skolledning känner sig pressade, och om man inte tar tag i den pedagogiska skulden så snart som möjligt får man till slut ett skuldberg som är nästan omöjligt att hantera. Och få är intresserade av att göra det (inklusive eleven själv).

Något som gör mig glad

Jag har just kommit hem från (ännu) en EdCamp. Det är svårt att sätta ord på känslan jag får på såna tillställningar.

Där finns människor som brinner för samma saker som jag. Som inte tycker att det är fel att diskutera skola och utbildning utanför arbetstid, som experimenterar och utforskar i sin undervisning, som har saker att dela med sig av. Några jag har lärt känna via Twitter eller andra medier, några som jag träffat på möten förut, och några som jag träffar för första gången. Och vi känner alla varandra, typ.

Det är bästa sortens energiboost, för det jobb jag har och det jobb jag gör.

Men det är jättesvårt att förklara för någon annan.

Att engagera elever

Vi har just haft sista träffen i skolans treåriga satsning på bedömning för lärande (”BFL”). Vi la rätt mycket tid på att diskutera en av de faktorer som BFL säger är viktig för lärande: att engagera elever i sitt lärande. För mig är det kanske den allra viktigaste uppgiften man har som lärare, men det är också en riktigt svår uppgift – speciellt när det gäller att engagera elever som har svårt för ämnet, eller är skoltrötta i allmänhet. Och att engagera alla.

Här är några av de tankar vi diskuterade i gruppen.

Läs mer