Hej lärarutbildning

Jag läste min lärarutbildning vid Linnéuniversitetet (Växjö/Kalmar), på distans. Jag valde den utbildningen för att den hade fått bra omdöme, och jag är glad att jag valde den. De ställde höga krav, och jag lärde mig mycket.

Men utbildningen var nästan bara inriktad på metaperspektiv, och mycket lite handlade om att förbereda sig för det praktiska arbetet man har som lärare.

Här kommer några tankar om uppgifter som hade varit nyttiga att ha med i min lärarutbildning. En del är förmodligen mest intressanta för matte/naturvetenskap, men de flesta tror jag fungerar bra oavsett vilka ämnen man har. Läs mer

Summering av arbetstid

diagram arbetstid HT 2012

Första halvåret som lärare är snart klar. Det har varit sjukt lärorikt.

Jag började skriva ner min arbetstid i början av september, och det blev rätt intressant data. Lite sammanställt:

  • En genomnsnittlig arbetsvecka har varit strax över 9 timmar per dag, om man bara räknar jobb i skolan.
  • På de 16 veckor jag skrev ner har jag även skrivit ner 19 tillfällen då jag jobbat hemma, i snitt drygt två timmar per gång.
  • Arbetstid i skolan har varierat från 6:45 till 12:50 på en dag, med en typisk på mellan 8,5 och 9,5 timmar. (Se diagrammet ovan för fördelning.)

Jag ser fram emot nästa halvår. Och den som säger att lärare har det slappt kommer att få stryk.

Det som behövs är mer resurser, inte mer betyg

Hörde på radio i morse att det finns förslag på att ge betyg ännu tidigare i skolan. Här är vad jag tänker om saken:

  1. Om politiker kunde basera sina utbildningspolitiska förslag på forskning, istället för tyckande, vore det bra. (Att säga ”det behövs mer ordning och reda” är inte ett bra argument. Att säga ”forskning visar att betyg i lägre åldrar gynnar lärandet” är ett bra argument.)
  2. Betyg i lär inte göra så mycket skillnad i sig. Elever, lärare och föräldrar vet redan hur det ligger till med kunskaper – skollagen säger redan att sånt ska redovisas och diskuteras regelbundet. Att sammanfatta kunskapsläget med ett betyg känns inte som att det tillför så mycket för de inblandade.
  3. Däremot kan betyg i tidiga åldrar göra att politiker reagerar. Om det visar sig att det finns kännbara problem med (exempelvis) matten redan i fyran, så kanske politiker tänker att det är smart att ge lite mer resurser till utbildning. För det är ju mer resurser som behövs för att göra skillnad. Inte mer betyg.

Vad är det vi tränar eleverna i?

När jag sitter och vaktar ett nationellt prov i matte kan jag inte låta bli att tänka: Vad är det vi tränar eleverna i?

Som skolan är upplagd blir eleverna präglade att bli så bra som möjligt på att sitta i en skrivsal och lösa uppgifter med vag anknytning till verkligheten, på given tid, med givna hjälpmedel, och utan att ta hjälp av någon annan.

När jag sitter och programmerar håller jag också på med problemlösning. Men det finns några mil med skillnader:

  • Jag har ett problem som jag själv vill lösa, för att det är meningsfullt för mig.
  • Jag letar efter lösningar med alla tillgängliga metoder. Hittar jag någon som redan har löst problemet blir jag glad, men ofta handlar det om att återanvända delar av vad någon anna gjort, eller att anpassa de lösningar som andra hittat på så att de passar till mitt problem.
  • Om jag inte lyckas hitta någon färdig lösning, och misslyckas med att komma på någon själv, så försöker jag ta hjälp av folk som jag vet har bättre koll än jag.
  • Jag har så lång tid på mig som jag vill. (När jag jobbade som webbutvecklare var jag förstås begränsad till deadlines, men även såna gränser är sällan skrivna i sten.)
  • Jag kan börja fundera över problemet så tidigt jag vill, och jag kan fundera på det när jag vill – på pendeln, när jag cyklar, när jag ska sova, eller så. Det är ingen som säger ”börja NU” och säger att problemet ska vara löst inom x timmar.
  • Jag kan testa olika lösningar, och även om jag hittat en som jag tycker fungerar kan jag två veckor senare byta ut den mot en lösning som är bättre i något avseende.

Det är ganska uppenbart att det inte är den typen av problemlösning som eleverna blir drillade till när de läser matte. (Och samma sak lär gälla i många andra ämnen.)

Men det finns förstås bra saker med det paradigm som råder i skolan:

  • Det är viktigt att hantera grundläggande färdigheter i (exempelvis) matte, om man ska kunna tackla mer komplexa och verkliga problem. Att ta hjälp av andra varje gång man ska lösa en ekvation duger inte.
  • Det finns en vits med att kunna lösa problem under tidspress. Dels blir man tränad i att lösa problem snabbt, dels på att hantera press.
  • Om man är lite cynisk kan man också säga att det finns en vits med att träna på att lösa problem som saknar uppenbar mening. I arbetslivet kan man hamna i situationer där såna färdigheter är bra.

Det stora problemet är väl egentligen att provskrivning inte kompletteras med det där andra – att få betydelsefulla problem, som man får lösa på vilket sätt man vill. Och att provskrivning anses vara ”det riktiga” sättet att mäta kunskap i skolan.

Problembaserat lärande ingick inte i min lärarutbildning, men det kanske vore nåt att kolla närmare på.

Det som är knasigt med poänggränser på prov

Jag tror att jag lyckats formulera rätt bra vad som är knasigt med att ha poänggränser på prov.

Det är relativt enkelt att säga ”en elev som har C-nivåkunskaper kommer att skriva så här många poäng”. Men det är så gott som omöjligt att säga ”en elev som skriver så här många poäng har C-nivåkunskaper”.

Inte ens nationella prov klarar av att ha poänggränser som på ett rimligt sätt motsvarar kunskapskraven i kursplanerna. Allra tydligast är det vid gränsen till E – hur poängen är fördelade avgör massor.

Man kan hävda att poänggränser fortfarande är ett tillräckligt bra verktyg, och att det går snabbare att bedöma prov med hjälp av poäng. Men jag är skeptisk. Jag tror att poäng inte behöver gå fortare att bedöma. Och jag tror att poänggränser lätt flyttar fokus från det man egentligen ska lära sig till att diskutera enskilda poängbedömningar, för både elever och lärare.

”Alternativa sätt att undervisa”

Bara en kort betraktelse kring uttrycket ”alternativa sätt att undervisa”. Uttrycket betyder ”att göra något annat än att jobba sig igenom kursboken, kapitel för kapitel”.

Funderar man ett varv till kring uttrycket inser man att det vanliga måste vara att undervisningen handlar om att gå igenom kursboken. Det är synd.

Bästa sättet att ändra på det lär vara att ge lärare tid att genomföra undervisning så som de vill att den ska vara.