Ett problem i skolan: Ett system som tappar elever

Det var ungefär ett år sedan jag skrev om ”felet med skolan”. Det är titel med ironi, eftersom jag anser att de problem som finns i svenska skolan är så komplexa att de inte kan fångas i ett enda ”fel” – även om många försöker att göra det. Jag följde upp bloggposten med fyra bloggposter vad jag anser är stora och övergripande problem i skolan, som skapar följdproblem på flera nivåer. I efterhand är jag förvånad över att jag missade att skriva om den sak jag kommer att skriva om här. Det är något jag upplevt från första dagen som lärare, och upplever i princip varje dag. Jag antar att jag blivit så van vid problemet att jag för det mesta inte ens tänker på det. Men innan jag börjar säga dåliga saker om vårt skolsystem vill jag göra tydligt att jag anser att vi har en bra skola – en jättebra. Vi erbjuder alla barn gratis utbildning, vi delar inte upp elever i teoretiska eller praktiska utbildningar redan vid 12 års ålder, och vi har ett skolsystem som uppmuntrar både välmående, kunskapsutveckling och ett demokratiskt samhälle. Det är skitbra. Med det sagt tänker jag försöka beskriva vad jag anser är ett av de största problemen i matteundervisning på gymnasiet. (Problemet finns säkert i andra åldrar och i andra ämnen, men det är jag inte rätt person att uttala mig om.)

Vad är symptomen?

I varje klass jag undervisat finns det elever som har stora luckor i förkunskaperna. Det är speciellt vanligt i matte 1 och 2, och i a- och b-spåret för mattekurser, men finns även i andra kurser. Det går ganska snabbt för mig som lärare att upptäcka att elever har svårt med negativa tal, bråkräkning, algebra, ekvationer och funktioner – eller vilka saker som eleverna nu förväntas kunna när de börjar kursen. Saker som gör det mycket svårt att ta till sig nya begrepp, som linjära ekvationssystem, logaritmer eller potensfunktioner. Sättet jag brukar hantera det på är att (1) uppmärksamma eleven på att det kommer att krävas stora arbetsinsatser för att få upp säkerheten i givna områden, (2) koppla in mattestöd och försöka få eleven att utnyttja det, och (3) som vanligt använda en kännbar del av kursens lektioner för att repetera sådant som egentligen ingår i tidigare kurser. Resultatet blir, i de allra flesta fall, att eleven hamnar mer och mer efter i matten – ibland trots att eleven faktiskt anstränger sig från början av kursen. 88 lektioner räcker inte för att bli säker på bristande förkunskaper och lära sig innehållet i en ny kurs. Elever som hade problem med förkunskaperna fortsätter alltså att ha det, och blir tvingade att ta till sig den nya matematiken som en serie regler som säger vad man får och inte får göra med ekvationer – utan att få vare sig en djupare förståelse för begrepp eller någon större säkerhet i metoder. Innehållet på lektionerna blir svårare och svårare att förstå. Eleven tycker att det går för fort, och att matten blir tråkig, plågsam och meningslös. I slutet av kursen har eleven antingen gett upp, eller så sliter hen som ett djur inför kursprovet för att kunna hålla tillräckligt många bollar i luften för att bli godkänd. (Mina verktyg som lärare är tyvärr för trubbiga för att skilja de som verkligen förstår från de som mest bara härmar.) Två veckor efter att kursen slutat har det mesta av det som eleven memorerat fallit bort. De elever som behöver (eller pushas till att) läsa fler mattekurser går vidare till nästa kurs, med eller utan ett godkänt betyg i förra kursen, och med ännu större luckor i förkunskaperna. Korthuset har fått en våning till.

Vad är problemet?

Först några ord om vad problemet inte är:

  • Problemet är inte att eleverna är korkade. Eller att det skulle vara för många elever som läser matte (eller annat) på en nivå som de inte är födda för att klara av. För 150 år sedan hade förmodligen algebra (eller negativa tal) varit något som man tänkte att endast ”de bildade” hade möjlighet att lära sig, men idag är det självklart att alla kan lära sig det. Jag påstår inte att alla har samma förutsättningar för att lära sig matte, men jag påstår med bestämdhet att gymnasiematte ligger klart inom det möjliga för alla elever (som vanligt med eventuellt undantag för särfall).
  • Problemet är inte att eleverna är för lata. Det finns elever som är lata, och med rätt studieteknik och inställning skulle det förmodligen inte se ut som det gör idag. Men i så fall är problemet att skolan inte får eleverna tillräckligt engagerade – inte att eleverna på ett inneboende sätt skulle vara för lata.
  • Problemet är inte att lärare i tidigare åldrar inte har gjort sitt jobb. De allra flesta lärarna arbetar så gott de kan inom de ramar som ges. Jag vill hävda att jag också anstränger mig för att hjälpa eleverna så väl jag kan, men även från mina klasser kommer det elever – säkert en hel del – som har mycket skakiga kunskaper i den matte som kursen handlar om. När det är så vanligt att elever har en matematisk förmåga som mest liknar en schweizerost beror det inte på att enskilda lärare har misskött sitt arbete. Då är det ett systemfel.

Problemet är ungefär det här: När jag märker att en elev som jag undervisar inte hanterar negativa tal, bråkräkning, eller är osäker på hur man beräknar hur många procent 500 av 2000 elever är, borde inte mitt uppdrag lägre vara att undervisa potensekvationer eller förändringsfaktor. Det borde vara att hjälpa eleven att förstå och bli säker på den mer grundläggande matematiken, så att hen kan bygga vidare på den i framtiden. Problemet är att vi har ett system i skolan som inte stödjer mig i det arbetet. Problemet är att mitt enda rimliga val, inom de ramar jag har, är att hjälpa eleverna att snabbspackla över de sprickor och hål som finns och bygga ett nytt lager på en mycket bräcklig pyramid – och hjälpa till att förvandla lärande från en kick till något som ger ångest. Jag tänkte tidigare att tidsbrist för lärare är det viktigaste problemet i svensk skola. Men jag börjar känna att det här är ett större problem. Vi måste ha ett system som hjälper oss att betala av vår pedagogiska skuld – inte öka den. Allt annat är ett vansinnigt slöseri med resurser, på många plan.

Advertisements

2 thoughts on “Ett problem i skolan: Ett system som tappar elever

  1. Ping: ”Felet med skolan” | Att bli lärare

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s