Önskas: Ett gemensamt språk för kunskapsbedömning

För 2–3 veckor sedan skrev jag ett inlägg om varför jag tycker att fokus på förmågor fungerar dåligt i matteundervisningen (eller egentligen i bedömning av kunskaper). Inlägget fick en del uppmärksamhet, och nu under jullovet har jag funderat mer kring vad fokus på förmågor leder och inte leder till. I den här bloggposten syns några av de tankarna.

Två metoder för kunskapsbedömning

Poängen med att ha ett språk för kunskapsbedömning går att göra tydlig om man tittar på hur lärare arbetar med betygsunderlag. Här är två modeller som utåt sett kan verka mycket lika, men som har viktiga skillnader. (Som vanligt handlar mina analyser om gymnasiematte – förlåt om du arbetar med andra ämnen eller andra åldrar!)

  • För lärare A är betygsunderlag synonymt med provbetyg. Vanligtvis har läraren ett prov vid slutet av varje kapitel i kursboken, med frågor av blandad svårighetsgrad, och för varje prov får eleven ett provbetyg. I slutet av kursen hålls ett kursprov – oftast det nationella provet – som spänner över hela kursen. Därefter väger läraren samman provbetygen till ett kursbetyg (där större och senare prov ofta är värda mer).
  • För lärare B handlar betygsunderlag om vilka kunskaper eleven måste ha/visa för att nå betygen E/C/A. Under kursens gång har läraren ett antal delprov, där elever har chans att visa delar av dessa kunskaper, och i slutet av kursen hålls ett kursprov som spänner över hela kursens innehåll. Resultaten på proven dokumenteras efter vilka kunskaper eleven visat (och det kan dessutom finnas provbetyg). I slutet av kursen tittar läraren på vilka kunskaper eleven visat – och i viss mån när kunskaperna visats – och sätter ett betyg efter det.

Läs mer

Annonser