Fler lärare, tack!

Min fru träffade här om dagen en tidigare kollega; en civilingenjör som bland annat jobbar med frågor som har med vattenrening att göra. Bland många andra saker berättade kollegan att hon länge funderat på att bli lärare.

Jag tror att det finns massor med högkompetenta människor i Sverige som funderat/funderar på att bli lärare, och det vore grymt om fler av dem faktiskt blev det. Så här hade det kunnat funka:

  • Intensiv lärarutbildning under tre terminer, då man får någon form av grundläggande lön. (Jorå, det finns yrken där man blir anställd och sedan utbildning!)
  • Statligt lönestöd under de första åren som lärare, med (säg) 5000 kr första året och sedan en tusenlapp lägre varje år efter det.
  • Ett begränsat antal sådana utbildningsplatser varje år/termin. Kanske 500 eller nåt. I de lärarkategorier där det saknas flest.

Lärare är ett av de bästa yrkena, och det behövs fler.

Ett problem i skolan: Ett system som tappar elever

Det var ungefär ett år sedan jag skrev om ”felet med skolan”. Det är titel med ironi, eftersom jag anser att de problem som finns i svenska skolan är så komplexa att de inte kan fångas i ett enda ”fel” – även om många försöker att göra det. Jag följde upp bloggposten med fyra bloggposter vad jag anser är stora och övergripande problem i skolan, som skapar följdproblem på flera nivåer. I efterhand är jag förvånad över att jag missade att skriva om den sak jag kommer att skriva om här. Det är något jag upplevt från första dagen som lärare, och upplever i princip varje dag. Jag antar att jag blivit så van vid problemet att jag för det mesta inte ens tänker på det. Men innan jag börjar säga dåliga saker om vårt skolsystem vill jag göra tydligt att jag anser att vi har en bra skola – en jättebra. Vi erbjuder alla barn gratis utbildning, vi delar inte upp elever i teoretiska eller praktiska utbildningar redan vid 12 års ålder, och vi har ett skolsystem som uppmuntrar både välmående, kunskapsutveckling och ett demokratiskt samhälle. Det är skitbra. Med det sagt tänker jag försöka beskriva vad jag anser är ett av de största problemen i matteundervisning på gymnasiet. (Problemet finns säkert i andra åldrar och i andra ämnen, men det är jag inte rätt person att uttala mig om.) Läs mer

En problematisk inställning

En klok kollega till mig lyckades sätta ord på den studieteknik som en del elever tycks använda. Orden var ungefär så här:

En del elever verkar se det som lärarens uppgift att dra dem framåt i kursen, och deras egen uppgift att streta emot så mycket som möjligt. I slutet på kursen förväntar de sig att läraren berättar vad det absolut minsta är som de behöver göra för att bli godkända på kursen, och så satsar de på att göra det.

Jag tror inte att eleverna har den här studietekniken på ett medvetet plan (och det gör inte min kollega heller), men beskrivningen var träffande.

Det är förstås långt ifrån alla elever som pluggar på det viset, men det verkar alltid finnas minst ett par i varje klass. Ibland många fler. Jag önskar att jag visste hur man kan ändra deras inställning.

Tid för innehåll, tid för förmågor

Jag går mattelyftet det här läsåret, vilket är kul och givande på flera sätt. Till nästa träff läser vi en text som handlar om att undervisa med fokus på modelleringsförmågan, och texten tar upp ett exempel som är intressant och inspirerande – elever har fått arbeta med att själva bestämma ett mått på hur kvadratisk en rektangel är.

Det är tänkt att vi ska göra en liknande uppgift i våra klasser, vilket vore jättekul men också svårt att hinna. Det här blogginlägget handlar om att det är svårt att hinna.

Läs mer

Något är trasigt

Jag envisas med att säga att saker är bra i den svenska skolan. Jättebra, till och med. Men det finns också saker som inte är bra. En av de sakerna är att det är alldeles för vanligt att elever inte har de kunskaper man kan förvänta sig från tidigare (års-)kurser.

För mig som mattelärare innebär det ordentliga och praktiska problem i undervisningen. (Samma sak gäller säkert i alla ämnen, men matte brukar sägas vara ett ämne där man – mer än i många andra ämnen – bygger vidare på tidigare begrepp.)

När jag undervisar i matte 2 är det svårt om eleverna inte klarar av att räkna med bråk. (Bråkräkning ingår i årskurs 7–9.) Det är svårt när eleverna inte hanterar negativa tal. (Räkning med negativa tal ingår i årskurs 4–6.) Det är svårt när elever inte klarar av att lösa enklare ekvationer. (Ekvationer ingår i år 7–9.)

Att behöva träna eleverna i de här sakerna, när vi ska jobba med andragradsekvationer eller logaritmer, är som att behöva träna på att läsa ord som är längre än 10 bokstäver när det vi borde göra är att analysera litteratur. Eller att träna på hur man tar olika ackord på en gitarr, när vi borde träna på frasering. Eller nåt. Det är bra saker att träna på – och jag skulle gärna hjälpa eleverna med det – men inte när undervisningen ska fokusera på något annat.

Det är trasigt när betyg inte avspeglar elevernas kunskaper.

Politiska förslag för skolan, och statligt huvudmannaskap

Imorgon är det val, och jag gissar att även i efterhand kommer man att säga att valet 2014 hade mycket fokus på skolan.

Jag tycker att statligt huvudmannaskap för skolan är bra (eller snarare att kommunalt huvudmannaskap är befängt), och kan därför inte låta bli att fundera när partier säger saker som att det ska vara mindre klasser, högre löner, eller att det i allmänhet ska ”satsas på skolan”.

Det är inte regeringen som bestämmer de sakerna. Det är kommunerna. Så om parti X får styra i kommun Y kan de sätta gränser för hur stora klasserna får vara där. Och de kan höja lönerna för lärare, rusta upp skolor, bestämma att alla elever ska ha en egen digital enhet, att skolorna ska erbjuda läxhjälp, eller vad nu parti X mer eller mindre välgrundat tycker ger en bättre skola. Och det kanske blir jättebra.

I en annan kommun kanske ett annat parti får styra. Med andra idéer, och andra prioriteringar.

Jag förstår inte hur man får ihop det med att alla ska ha rätt till lika bra skolgång.

PS: Visst, regeringen kan stifta lagar som alla skolor måste rätta sig efter. Och man kan införa riktade stöd för lärarlöner. Men det är omvägar – varför ska skolan vara kommunalt styrd, om det är staten som ska bestämma hur den drivs?

Världens bästa skitskola: Partiledardebatt

Ikväll var jag och såg säsongens sista avsnitt av Världens bästa skitskola live, i Filmhuset i Stockholm. Det var intressant på flera sätt, men kanske inte så mycket för vad partiledarna sa.

Här är en sammanfattning av debatten:

  • Alla partier vill satsa på att höja statusen för läraryrket, exempelvis med lönesatsningar.
  • Alla partier vill skärpa reglerna för att ta ut vinster ur skolan.
  • Både regeringen och oppositionen är splittrade vad gäller statligt huvudmannaskap för skolan (även om inget parti sa rakt ut att de föredrar kommuner som huvudmän).

Utöver detta inledde både Jan Björklund och Stefan Löfven starkt genom att i första fallet ta upp ”ordning och reda” och ”flumskola”, och i andra fallet genom att skylla alla problem i skolan på alliansen. Fyra bonuspoäng delades ut av mig under kvällen, där tre gick till Fp+Mp+Mp för att säga att partierna har gemensamt ansvar för skolan, och en till Mp för att våga säga ”Vi hade fel” angående hur friskolor och vinster i skola infördes.

En eloge går också till Natanael och Isabell för att de lyckades moderera debatten så bra, och säga ifrån när debatten lämnade ämnet.

Det var roligt att se partiledare live, men jag tror att lite väl stora förväntningar sänkte upplevelsen. Den stora behållningen från min sida blir istället att träffa andra i publiken, och få lite fler ansikten på folk jag skymtat i det utvidgade kollegiet. Det är bra att ha oss.