Att ”rätta” prov

Egentligen är det inte något man borde bry sig om, men det skär lite i mig varje gång någon säger ”rätta prov”. Jag försöker, så ofta jag kommer ihåg, att säga ”bedöma prov” istället.

Att rätta något är att säga ”där blev det fel, det skulle ha varit så här istället”. Att bedöma är att titta på saker som är både bra och dåliga. När man sammanfattar en rättning blir det ”3 fel” eller i bästa fall ”22 av 25 poäng”. När man sammanfattar en bedömning blir det något som innehåller mycket mer information, och är mycket mer användbart som feedback.

Jag vet att det bara är ett talesätt, och jag råkar själv använda det emellanåt. Men för mig vore det skönt om vi kunde säga ”bedöma prov” istället för ”rätta”. Kanske kan det göra att fler elever börjar tänka på prov som ett tillfälle att visa vad man kan, istället för att få sina brister exponerade.

Annonser

Några erfarenheter om Khan Academy, än så länge

Jag har använt Khan Academy i matteundervisning i drygt två månader nu, plus tre veckor på en repetitionskurs i sommar. Inför en workshop om Khan Academy senare idag har jag sammanfattat lite blandade erfarenheter:

  1. De flesta elever gillar att jobba på Khan Academy. Några få ogillar det – vilket jag kopplar samman med att de blir frustrerade. Kanske är det vanligare att svaga elever ogillar Khan Academy, men jag finns också exempel på svaga elever som fått stora lyft. De elever som ogillar Khan Academy är ungefär lika många som de som blir mycket triggade av spelmekanismerna. Den senare kategorin är ofta (men inte alltid) elever som är duktiga på matte.
  2. Utvärderingar säger att Khan Academy hamnar på andraplats för vad eleverna tycker är värdefullt för att lära sig matte – efter genomgångar i klassrummet men före matteboken. (Vad eleverna säger behöver förstås inte avspegla hur värdefulla verktygen är.)
  3. Det kostar en hel lektion att introducera och börja jobba med Khan.
  4. Elever använder mycket hellre ledtrådar än kollar på videor när de fastnar.
  5. Om man flera gånger tar alla ledtrådar – vilket är ett sätt att komma vidare till nästa fråga – markeras ofta att eleven fastnat på uppgiften.
  6. Det finns uppgifter där ledtrådarna skapar förvirring, eftersom lösningsmetoden skiljer sig från den vi vanligtvis använder i svenska klassrum. (Detta gäller åtminstone för bråkräkning och lösning av andragradsekvationer.)
  7. En del elever börjar samarbeta kring Khan-uppgifter. Jag ser det som positivt, men man ska också veta att resultaten inte nödvändigtvis avspeglar vad eleven skulle prestera ensam.
  8. En del elever jobbar hemma, i större eller mindre utsträckning.
  9. Att ge utvalda Khan Academy-uppgifter till elever som behöver öva på något särskilt fungerar i vissa fall. I andra fall behövs rätt många sparkar i baken.
  10. Jag har nytta av ett kalkylblad där jag bland annat lagt in direktlänkar till elevernas profilsidor, så att jag snabbt kan kolla hur en elev ligger till.
  11. I mina klasser har jag sagt att man inte måste få en gul stjärna för att jag ska tycka att man klarat av ett moment. Man kan också få medaljen steadfastness (40 försök där de flesta svar är rätt) eller så kan man bli godkänd manuellt av mig (om man till exempel visar hur man räknat i boken eller demonstrerar kunskaper på annat sätt). Detta är speciellt bra när Khan-uppgifter blir frustrerande för att småfel ställer till det.
  12. Khan-uppgifter har en tendens att göra att eleverna fokuserar på en problemtyp i taget, vilket inte är så lyckat. Jag önskar att man exempelvis kunde blanda multiplikation och division av bråk i samma uppgifter, men det går inte i dagsläget.
  13. Jag använder Khan Academy-uppgifter rakt av för att bedöma elevers färdigheter för att lösa standardproblem – inte prov. Jag vet inte om det är en bättre eller sämre bedömning, men det sparar mycket tid.
  14. Jag tar mig rätt att kontrollera i klassrummet om eleverna verkligen kan det som de visat på Khan Academy. Detta gäller speciellt om en elev lyckas mycket bättre hemma än i klassrummet.
  15. Jag hoppas på att kunna ha regelbundna uppföljningar av de viktigaste standarduppgifterna, så att de inte faller bort. Det kan till exempel vara tio minuter en gång i veckan, där man inleder/avslutar lektionen med att repetera två uppgifter som jag väljer. Om man inte sätter (säg) 8 av 10 förlorar man sin gröna matrisruta på C-nivå, och sätter man inte (säg) 5 av 10 förlorar man sin gröna matrisruta på E-nivå. Man kan som vanligt få dessa gröna rutor igen genom att klara av Khan-uppgiften.
  16. Om man vill kontrollera hur väl elever kan en Khan-uppgift, som de redan klarat, kan man låta dem jobba på Khan Academy utan att vara inloggade – då syns det lättare om de tagit 10 frågor i rad. (Jag vet inte om det är en så smart metod, men det är en metod.)
  17. Jag jobbar på att komplettera Khan Academy med andra automatiserade uppgifter, för att kunna bedöma alla standarduppgifter genom dator. Förutom att det vore tidsbesparande för mig ser jag också vinster i att eleverna får feedback direkt, kan jobba hemma och ändå få framsteg bedömda “på riktigt”, och dessutom kunna få precis så många standarduppgifter de behöver för att bli säkra på procedurer. (Om du är intresserad av att hjälpa till i det projektet kan du kolla in Drupal-projektet Scripted questions.)
  18. Datorer är ett distraktionsmoment för elever, speciellt elever som är ointresserade av matte och speciellt sent på eftermiddagen. Det är klokt att ha klassrummet möblerat så att man som lärare enkelt kan se datorskärmarna.
  19. När jag började koppla samman Khan Academy (och även andra saker man gör i klassrummet) med gröna rutor i de bedömningsmatriser jag använder ökade fokusering på mattearbete kännbart, speciellt i de klasser där intresset för matte tidigare varit rätt svalt.
  20. Det finns ett sätt att nästan fuska på Khan Academy: Om man svarat fel eller tagit ledtrådar kan man ladda om sidan, och svarar man rätt på första försöket efter det får man tre löv. Men även om det inte syns på sidan med uppgiften håller Khan reda på de tappade löven i bakgrunden, och man kommer inte bli godkänd förrän man på riktigt klarat tio uppgifter i rad. (Om man kollar i historiken för den uppgiften syns det också att man missat frågor.)

Tillägg 29 maj 2013: Efter ett läsår med Khan Academy har jag bestämt mig för att kraftigt tona ner procedurfärdigheter (och därmed Khan Academy) i mina betygsunderlag. Eleverna (och kanske även jag) har fokuserat för mycket på det, och det har gjort att problemlösningen blivit lidande.

Automatisk bedömning av elevers kunskaper?

Jag jobbar rätt mycket med Khan Academy, som jag sagt tidigare. Nyligen började jag använda sajten systematiskt för att bedöma elevers kunskaper i matte – närmare bestämt avgöra när elever har E- eller C-nivå för vad som kallas ”procedurer och standarduppgifter”. E-nivå kräver att man har ”viss säkerhet” på standarduppgifter, medan C-nivå kräver att man har ”säkerhet”. Jag översätter det till att om man sätter 10 frågor i rad på Khan Academy (vilket betyder att man ”klarar uppgiften” där), så har man C-nivå.

För standarduppgifter tycker jag att det fungerar jättebra. Det handlar inte om att kunna tolka problem beskrivna i text, det handlar inte om att redovisa bra, eller ens om att visa att man förstår vad man gör. Det handlar om att kunna räkna ut vad x är om 4x + 9 = 2 – 5x.

När man tänker på det finns det mycket liten anledning att lägga mänsklig möda på att bedöma såna färdigheter. En dator kan göra det snabbt och effektivt, och så snabbt att eleven kan få feedback direkt istället för att vänta på att få tillbaka ett prov eller så. Än bättre: en dator kan bedöma elevens färdigheter medan eleven lär sig, och outtröttligt fortsätta att mata eleven med nya uppgifter. Det kan inte en mattebok – där tar uppgifterna slut.

Jag gillar approachen mycket. Men tyvärr finns inte alla standardproblem representerade med vettiga uppgifter på Khan Academy. För någon vecka sedan började jag bygga mina egna verktyg för att komplettera där Khan Academy saknar uppgifter. Mitt mål är att alla standarduppgifter i mattekurserna jag håller ska kunna bedömas av datorer (och därmed att eleverna också kan använda datorer för att träna på dem). Det vore riktigt spännande att se vad som skulle hända då.

Vi får se om mitt projekt blir verklighet, och vad effekterna blir i så fall.

Att motivera elever att jobba, även utan prov

Jag blir tvungen att skriva ett lite gladare inlägg nu, för nästa inlägg kommer inte vara lika muntert. So here goes!
Jag har tidigare konstaterat att jag ska skära ner på prov, för att få tid att lägga på att göra bra undervisning. Det fungerar, än så länge. Jag blundar visserligen för att det kommer att dyka upp prov senare, vare sig jag vill eller inte, och jag blundar också för att jag inte får så bra bedömning av elevers kunskaper som jag skulle vilja – men det fungerar. Och det är jätteskönt.

Vaddå ”fungerar”? Framförallt handlar det om att jag lyckats minska min arbetsbörda till något som känns hanterbart. Det är inte bara skönt, utan nödvändigt.

Men sen återstår frågan om (a) bedömning av elevers kunskaper, och (b) att få elever motiverade att jobba med matte även om det inte finns något prov som hotar. När det gäller det senare verkar det som att jag hittat en modell som fungerar. Den är så här, i korthet:

I planeringen för lektioner har jag numera inte bara med vilka uppgifter jag tycker att eleverna ska klara av, utan också vad man får gröna rutor för. (”Gröna rutor” avser rutor i de matriser jag använder som betygsunderlag.) Det har hittills handlat om att man får 1–2 gröna rutor för ”standarduppgifter” om/när man blir klar med valda uppgifter på Khan Academy, eller att man kan/får lämna in lösning till en uppgift i boken och få gröna rutor för saker som problemlösning, redovisning/resonemang och mattespråk/kommunikation.

Det verkar få eleverna motiverade att jobba. Inte för att det finns ett prov om en vecka, utan för att det finns gröna rutor att ta här, idag.

Jag är inte 100% säker på att de gröna rutor man får här idag faktiskt avspeglar vad eleven kan vid slutet av kursen (vilket är när kunskaperna egentligen räknas), men för tillfället bryr jag mig inte om det. Jag känner mig rätt övertygad om att det är ett lika bra mått som kunskaper som visas på ett delprov, och om jag dessutom kan få eleverna att jobba varje lektion har jag vunnit massor.

Vissa saker är bra, helt klart.

Att uppfinna hjulet medan man kör

Jag är ny lärare, och då är det många saker som är nya. Jag har nya kurser som jag håller, jag har nya elever, och jag har en ny arbetsplats. Än viktigare: Jag har nya rutiner och metoder.

Jag tror att jag nu kommer in i fjärde varvet på att utforma mina rutiner. Jag har mer eller mindre tagit bort prov som bedömningsform, och istället vill jag jobba med (1) standarduppgifter som bedöms av dator, (2) problemuppgifter som elever löser i klassrummet och lämnar in, samt (3) inlämningsuppgifter där elever får förklara begrepp och/eller hur de är användbara.

Att jag stryker proven gör att jag fått tillbaka mycket arbetstid, och det är jätteskönt. Samtidigt går det nu åt en hel del tid när jag måste göra om en del lektions- och kursplanering, och dessutom göra nya skisser för hur jag använder arbetstiden under en vecka. Det här arbetet är inte alls lika stort som det jag behövt när jag gjort de tidigare ändringarna – ändringarna blir som tur är mindre och mindre – men det är ändå lite frustrerande att behöva jobba med detta samtidigt som kurser pågår.

Jag är visserligen en ny lärare, men jag är inte den första läraren i världen. Jag har gått en lärarutbildning, och även om jag tycker att den var bra (faktiskt!) är det lite märkligt att jag inte blivit mer förberedd på saker som att göra kursplanering, lektionsplanering eller planering av vardagsarbete för läraren.

Jag har också på känn att jag är en ovanligt ambitiös lärare, men jag kan knappast vara den första i världen som gör upp ordentliga matriser för att hålla ordning på vilka kunskaper som eleverna visat. Eller som delar upp en kurs i moment och listar uppgifter som man ska klara av efter momentets slut. Ändå är det så svårt att hitta spår av andra lärares ansträngningar inom samma saker, och att återanvända dem.

Och det är frustrerande och tråkigt att det inte finns mer tid att jobba med sånt här innan kurserna börjar – förstås helst tillsammans med andra lärare. Det blir jobbigt för mig, och det blir jobbigt för eleverna, när jag ska börja bedöma på ett annat sätt än jag gjort tidigare.

Jag är övertygad om att jag uppfinner hjulet, igen. Det är nyttigt på många sätt, eftersom det får mig att fundera igenom hur jag arbetar och hur jag vill arbeta, men det hade inte varit fel att få bättre förutsättningar för att bygga bra hjul.

Jag tror att det största problemet, kanske majoriteten av problemen i skolan, kommer av att det inte finns tillräckligt med tid för lärare. Tiden räcker precis till för att jobba med det man har framför sig, och fortsätta med de arbetssätt man har använt tidigare. Inte för att starta upp samarbeten, för att utvärdera och omarbeta arbetssätt, eller för att göra ordentliga kursplaneringar och värdefullt kursmaterial tillsammans redan innan kursen startar. Tiden räcker till för att känna att man egentligen inte bedömer kunskaper på det sätt man borde, men inte för att göra något åt saken. Tiden räcker till för att märka att en kännbar andel av eleverna har problem med kursen, men inte för att hitta en lösning på problemen. Tiden räcker för att hålla näsan över vattenytan, men inte för att utveckla verksamheten.

Jag är övertygad om att lärares brist på tid inte är en fråga för skolledning i första hand. Det är en politisk fråga.

Alla tycker inte om matriser

Idag hade jag ett lite längre samtal med en elev som inte var speciellt glad över att ha fått en F-varning. Eleven var, vilket inte var så konstigt, besviken och frustrerad.

Bland en del andra saker tyckte eleven att ”det ju hade blivit E på proven”, och att det därför var konstigt och oväntat att det blev F-varning.

Mitt svar var att det inte alls hade blivit E på proven, eftersom jag inte sätter några betyg enskilda prov. (Förmodligen med undantag för nationella prov eller andra kursprov, som jag inte haft några än.) Däremot så ger jag feedback på proven, och i feedbacken hade jag skrivit att det finns saker som måste fungera bättre om den här kursen ska gå bra – exempelvis är det stora svårigheter med att tolka problem skrivna i text.

Senaste provet samkörde jag med andra lärare, och det fanns därför både poäng utsatta för varje uppgift och poänggränser för hela provet. Antingen hade eleven själv satt ut poäng och räknat samman, eller så hade stödläraren hjälpt till med det, för eleven hävdade att det visst hade blivit E på provet och då förstod hen inte varför det blev en F-varning.

Mitt svar var att jag inte tittar på poäng, utan på vad man måste visa att man kan i kursen. Och att det saknas viktiga saker där, och att jag ville varna för det så tidigt som möjligt. Om man bara tittar på poäng finns det risk att man visserligen klarar prov, men fortfarande saknar viktiga saker – vilket kan leda till att man klarar första mattekursen men fortfarande inte kan hantera algebra på ett rimligt sätt. Det är fel, och det leder till att det blir jättejobbigt i nästa kurs.

Eleven var inte glad, vilket jag kan förstå. Och jag förstår att det är jobbigt när olika lärare bedömer på olika vis. Men jag har mycket svårt att bedöma på ett annat sätt.

Alla elever tycker inte om matriser. Men mitt uppdrag som lärare är inte att ge elever vad de vill ha. Det är att utbilda dem, och att bedöma deras kunskaper.