C är det nya godkänt?

Det finns många svårigheter med kunskapsbedömning. En del av dem är av ren praktisk natur (som tidsbrist), en del är sådant som man behöver träna sig för att bli bra på (som att skapa bra uppgifter), och en del kräver att man har bra kunskaper om styrdokument (som vad som ska bedömas).

Och så finns det svårigheter som verkar olösliga.

Ett problem med kunskapsbedömning som följt med mig från de första kurserna jag undervisade är hur man ska behandla kunskap som (endast) uppvisas tidigt i kursen. Våra styrdokument säger ungefär följande:

  • Kunskaper ska bedömas löpande under kursens gång.
  • Man ska ha en positiv syn i kunskapsbedömning, och räkna förtjänster snarare än straffa brister.
  • Betyg ska sättas på de kunskaper som eleven har i slutet av kursen.

I en perfekt värld medför de här punkterna inget problem, men i den verkliga världen tappar elever bort kunskaper. Och hur ska man behandla elever som uppvisar vissa kunskaper i mitten av kursen, men inte i slutet?

Det verkar olösligt, och när jag reflekterat kring det här problemet tidigare har jag till och med kallat det ”tidsparadoxen”. Nu tror jag att jag hittat en tråd för att nysta upp problemet – eller åtminstone formulera det på ett sätt som hänger ihop.

Läs mer

Annonser

Ett problem i skolan: Ett system som tappar elever

Det var ungefär ett år sedan jag skrev om ”felet med skolan”. Det är titel med ironi, eftersom jag anser att de problem som finns i svenska skolan är så komplexa att de inte kan fångas i ett enda ”fel” – även om många försöker att göra det. Jag följde upp bloggposten med fyra bloggposter vad jag anser är stora och övergripande problem i skolan, som skapar följdproblem på flera nivåer. I efterhand är jag förvånad över att jag missade att skriva om den sak jag kommer att skriva om här. Det är något jag upplevt från första dagen som lärare, och upplever i princip varje dag. Jag antar att jag blivit så van vid problemet att jag för det mesta inte ens tänker på det. Men innan jag börjar säga dåliga saker om vårt skolsystem vill jag göra tydligt att jag anser att vi har en bra skola – en jättebra. Vi erbjuder alla barn gratis utbildning, vi delar inte upp elever i teoretiska eller praktiska utbildningar redan vid 12 års ålder, och vi har ett skolsystem som uppmuntrar både välmående, kunskapsutveckling och ett demokratiskt samhälle. Det är skitbra. Med det sagt tänker jag försöka beskriva vad jag anser är ett av de största problemen i matteundervisning på gymnasiet. (Problemet finns säkert i andra åldrar och i andra ämnen, men det är jag inte rätt person att uttala mig om.) Läs mer

Önskas: Ett gemensamt språk för kunskapsbedömning

För 2–3 veckor sedan skrev jag ett inlägg om varför jag tycker att fokus på förmågor fungerar dåligt i matteundervisningen (eller egentligen i bedömning av kunskaper). Inlägget fick en del uppmärksamhet, och nu under jullovet har jag funderat mer kring vad fokus på förmågor leder och inte leder till. I den här bloggposten syns några av de tankarna.

Två metoder för kunskapsbedömning

Poängen med att ha ett språk för kunskapsbedömning går att göra tydlig om man tittar på hur lärare arbetar med betygsunderlag. Här är två modeller som utåt sett kan verka mycket lika, men som har viktiga skillnader. (Som vanligt handlar mina analyser om gymnasiematte – förlåt om du arbetar med andra ämnen eller andra åldrar!)

  • För lärare A är betygsunderlag synonymt med provbetyg. Vanligtvis har läraren ett prov vid slutet av varje kapitel i kursboken, med frågor av blandad svårighetsgrad, och för varje prov får eleven ett provbetyg. I slutet av kursen hålls ett kursprov – oftast det nationella provet – som spänner över hela kursen. Därefter väger läraren samman provbetygen till ett kursbetyg (där större och senare prov ofta är värda mer).
  • För lärare B handlar betygsunderlag om vilka kunskaper eleven måste ha/visa för att nå betygen E/C/A. Under kursens gång har läraren ett antal delprov, där elever har chans att visa delar av dessa kunskaper, och i slutet av kursen hålls ett kursprov som spänner över hela kursens innehåll. Resultaten på proven dokumenteras efter vilka kunskaper eleven visat (och det kan dessutom finnas provbetyg). I slutet av kursen tittar läraren på vilka kunskaper eleven visat – och i viss mån när kunskaperna visats – och sätter ett betyg efter det.

Läs mer

Varför jag tycker att fokus på förmågor fungerar dåligt i matematikundervisning

Läroplanerna från 2011 har stort fokus på förmågor: De används för att beskriva syften med ämnen, och de används (ibland på lite annat sätt) för att beskriva kunskapskraven olika betyg. Jag har flera gånger skrivit om problem som jag upplever med förmågor, framförallt när det handlar om bedömning och betygssättning.

I det här inlägget tänker jag försöka göra en lite mer ordentlig genomgång om varför jag tycker att sättet som kunskapskraven är formulerade fungerar dåligt i matteämnet. Jag tänker inte sticka under stolen med att jag tycker att ämnesplanen för matematik på gymnasiet inte är tillräckligt genomarbetad, och att så som den är utformad idag leder den till extraarbete för lärare, osäker och olikvärdig bedömning, och – vilket kanske är viktigast – att elever riskerar att inte får de kunskaper i matematik som de behöver.

Läs mer

En idé för att träna både färdigheter och förmågor

Jag läser just nu Att bedöma och sätta betyg: Tio utmaningar i lärarens vardag. Boken känns välskriven och är än så länge klart värd att läsa. (Jag är på kapitel 3 av 10.)

Redan i kapitel 1 blev jag, som så många gånger tidigare, provocerad av hur det betonas att eleverna ska få träna förmågorna som hör till ämnet – och att centrala innehållet ”liksom kommer med på köpet”. En dag ska jag samla mina tankar om dessa frustrationer och skriva en rätt lång och rätt syrlig bloggpost. Men den dagen är inte idag.

Istället tänkte jag skriva ner en tanke som jag fick, som kanske kan hjälpa elever att både förstå och träna procedurfärdigheter och träna förmågan att kommunicera. Samtidigt som jag som lärare kanske kan spara lite tid.

Idén är att när nya procedurer introduceras får eleverna 3–5 handskrivna exempel på redovisningar av steg i den proceduren, som de ska läsa igenom och kommentera. Det första exemplet tänker jag ska vara överdrivet tydligt, som ett exempel i boken. De övriga ska innehålla både slarvigt redovisade procedurer (eventuellt även räknefel) och exemplariska och kortfattade redovisningar.

Jag tänker att eleverna ska hitta bättre och sämre aspekter i exemplen, och samtidigt repetera hur proceduren går till. Förmodligen ska de diskutera bättre/sämre sidor med varandra, och kanske har vi diskussioner i helklass också.

Får se om/när jag får tid att testa. Vore kul.

EDIT: Nu har jag läst klart boken, och min uppfattning är fortfarande att den är klart värd att läsa. Den är praktisk och jordnära, och hjälpte mig att reflektera över ett antal viktiga frågor. (Fast den är också märkligt dyr.)

En hypotes att förkasta

Jag har varit ganska kritisk till hur kursplanerna i matte är utformade, vilket nog inte undgått någon som läser min blogg någorlunda regelbundet.

De senaste 2–3 veckorna har jag tänkt att en delförklaring till att så många elever saknar så mycket mattekunskaper när de kommer till gymnasiet, är att kunskapskraven är så diffusa. Det står inte att eleven behöver kunna hantera bråkräkning, negativa tal, enkla algebraiska uttryck och lösa enkla ekvationer – det står snarare saker som ”några enkla procedurer”. Det lämnar enorma möjligheter till tolkning, och man kan – kanske med rätta – fråga sig om elever verkligen behöver hantera negativa tal för att bli godkända i matte i grundskolan.

Så här om dagen kollade jag in hur kursplanerna sett ut i Lpo94 och Lgr80, och jämförde lite med Lgr11. Och min ganska hastiga bedömning säger att det inte blivit mer diffust.

Så även om jag är frustrerad över hur kursplanerna ser ut verkar det alltså inte finnas fog för att säga att diffusa kunskapskrav lett till sämre mattekunskaper. Så kan det gå.