Jag är inte ett stort fan av att ha poäng på prov. När jag undervisade hade jag inte poängprov, och jag anser att poäng är ett trubbigt sätt att mäta kunskaper – även om jag också tycker att det är ett arbetseffektivt sätt.
Den här bloggposten är därför lite överraskande. Den handlar om ett sätt att använda poäng på prov, på ett sätt jag tror kan funka. Jag är inte säker, och jag har inte testat det i praktiken, så jag skulle gärna höra tankar och argument från andra. Och jättegärna reflektioner och erfarenheter från folk som testat något liknande i praktiken.
Sammanfattat
- Skapa ett prov, tillsammans med så tydliga bedömningsanvisningar som är rimligt.
- Uppskatta hur många poäng en elev med kunskaper motsvarande en typisk C-nivå typiskt skulle få på provet, gärna tillsammans med kollegor.
- Upprepa för kunskaper på typisk E- och A-nivå
- Upprepa för för kunskaper motsvarande någon som verkligen är på gränsen till ett godkänt betyg.
- Genomför provet.
- Ge poängresultat tillbaka till elever, tillsammans med värden för vad typiska E-, C-, A- och E-gränsprestationer är.
Några vinster med metoden, framför att ha gränser för provbetyg (vilket är det vanliga):
- Provresultatet blir tydligare en uppskattning än en mätning. ”Att få C på provet” kan uppfattas som att eleven visat det som behövs för betyget C, vilket inte håller ens för de nationella proven. Att få samma poäng som en typisk C-prestation betyder just det, och man kan fortfarande missat saker som en typisk C-prestation omfattar (och istället tagit andra poäng). Kanske blir det också enklare att i (säg) årskurs 7 sätta benchmarks för ”elever som våren årskurs 9 får ett stabilt C-betyg presterar typiskt så här på provet”, och att kommunicera vad det står för, än att säga vad provbetyg C faktiskt betyder när kunskapskrav gäller för årskurs 9.
- Provresultatet blir ett mer balanserat underlag. När provpoäng omvandlas till provbetyg försvinner en massa information. ”Tre poäng över typisk E-prestation” säger mer än vad ”E” eller ”D” gör. Det blir också tydligt att läraren behöver göra bedömningar med provet som underlag (av flera) när betyg ska ges, inte att proven berättar ”var eleven låg” vid olika tillfällen. Metoden tar höjd för att det finns mycket brus i kunskapsmätningar.
- Det blir inte tjafs om en poäng hit eller dit för att komma över någon gräns. Det finns inga gränser, bara benchmarks att jämföra mot. (E-, C- och A-värdena är inte gränser för att precis nå ett betyg, utan referenspunkter för poäng om man ligger på typisk E-, C- eller A-nivå – inte gränsen till betyget. E-gränspoängen kan fortfarande uppfattas som en mer skarp gräns, men bör inte användas som en sådan.)
- Det stimulerar diskussioner med kollegor om vad typiska E-, C- och A-kunskaper innebär. Inte om poänggränser eller procentsatser av totalpoängen.
- Det stimulerar prov som testar bättre över betygsskalan. För att exempelvis typiska C- och A-prestationen ska ha rimligt avstånd från varandra måste det finnas ett antal poäng i provet som elever på typisk A-nivå (typiskt) tar, men som elever på typisk C-nivå missar.
Några nackdelar med metoden:
- Det är tidskrävande att skapa bedömningsanvisningar och, kanske ännu mer, att skatta prestationer för typiska E-, C- och A-kunskaper samt för gräns-E-prestationen. Å andra sidan tror jag att man får nästan samma jobb om man vill ha genomtänkta gränser för provbetyg (även om man då kanske nöjer sig med tre värden istället för fyra).
- Om provet testar över hela betygsskalan kommer det att finnas en hel del uppgifter (eller poäng) som elever närmare E-gränsen inte har rimlig chans att ta, och provet upplevs nedslående.
- Elever (och föräldrar) kan bli frustrerade om det inte levereras tydliga provbetyg, eftersom många är vana vid det. Samtidigt tror jag att de benchmarks som ges kan göra de flesta nöjda.
Vad tror du om den här metoden?