Dagens fråga: tid

Jag har som sagt bestämt mig för att skära ner på prov för att få tiden att räcka till. Men innan jag bestämde det fanns ett prov inplanerat för mina två grupper i matte 2b. De är ungefär 50 elever.

Jag har kollat hur lång tid det tar att gå igenom ett prov. I snitt tar det ungefär 15 minuter. Vad jag förstått är det inte speciellt mycket tid – kanske till och med mindre än genomsnittet. Men för 50 elever blir det 12,5 timmar, eller om man vill, 1,5 arbetsdagar.

Dagens fråga: Hur hinner lärare med att bedöma prov i sin vanliga arbetsplanering? Skulle jag bli klar med de prov jag vill, för att eleverna inte ska behöva vänta längre än en vecka på feedback, behöver jag jobba till midnatt.

Det känns inte rimligt.

Det här med tid

Jag betraktar mig som en rätt ambitiös ny lärare, och jag är rätt säker på att kollegorna omkring mig har ungefär samma uppfattning. Min avsikt med att bli lärare är inte bara att ha ett jobb, eller för den delen ett kul jobb, utan att ha ett jobb som är meningsfullt. Med den utgångspunkten är det inte speciellt lockande att göra ett halvbra jobb som lärare – om jag inte kan vara en bra lärare kan jag lika gärna jobba med något annat.

Men så är det det här med tid också. Jag tror att jag faktiskt skulle kunna göra det mesta som jag vill hinna med som lärare, om jag bara försakade allt annat i livet. Men det är inte så bra idé, speciellt inte på lång sikt. Jag (och min fantastiska och förstående sambo) räknade med att jag skulle ha massor att göra första månaden som lärare, och att det skulle gå ut över rätt mycket av min fritid. Det är inte så konstigt – lärare har enligt avtalet en arbetsvecka motsvarande 45 timmar, och när man har nytt yrke, ny arbetsplats och nya kurser kan man räkna med att det blir mer än 45 timmar.

Men nu har det gått en och en halv månad, och tiden jag lägger på jobb måste bli mer normal.

Igår funderade jag en hel del över läget, och fick till slut de här (rätt självklara) insikterna:

• Jag hinner inte med att göra allt som jag vill att en riktigt bra lärare ska göra. I alla fall inte nu, medan jag fortfarande måste lägga rätt mycket tid på att göra kursplaneringar och -material, och bygga upp rutiner av allehanda slag.
• Om jag inte själv väljer vad jag ska prioritera ner eller välja bort kommer jag antingen (a) gå sönder eller (b) riskera att tvingas till dåliga prioriteringsval när tiden tar slut.

Så efter en del funderande, och lite analys av vad min arbetstid går till, har jag bestämt mig. Jag ska prioritera ner proven. Prov är mycket värdefulla som betygsunderlag, och att kolla kunskaper hos många elever på en gång, men det finns två saker som talar för att prov är en bra sak att minska på:

1. Prov tar massor med tid. Om jag har mindre prov, och mer sällan, kommer det att ge rätt mycket tid i balansboken.
2. Att prioritera ner betygsunderlag är förstås tråkigt, men om det står mellan att prioritera ner betygsunderlag eller undervisning är det enkelt val. Om jag får ett betygsunderlag som är hälften så bra som det borde är det tråkigt. Om jag har undervisning som är hälften så bra som den borde är det katastrof.

Att jag prioriterar ner prov betyder att jag kommer att behöva jobba mer aktivt med andra typer av bedömning – både för att hålla koll på hur eleverna ligger till kunskapsmässigt, och för betygsunderlag. Jag har redan en del sånt, och jag hoppas att jag kan hitta fler metoder samtidigt som jag utvärderar och utvecklar de metoder jag har. Men det blir en annan bloggpost.

Har du tankar eller kommentarer är jag som vanligt glad för alla sorts kommentarer.

(PS: Jag är skyldig kollegan Rebecka Rönnbäck ett tack och rektor/chef Jeanette Fry två tack för att jag fick dessa insikter tidigare istället för senare. Tack.)

Att bryta mot kursplanen

I mitt förra inlägg skrev jag en del om hur jag vill jobba med bedömning av prov, bedömning av elevers kunskaper i allmänhet, och hur jag vill använda (ganska stora) bedömningsmatriser för att ge feedback till eleverna.

I processen med att ta fram den bedömningsmatrisen bestämde jag mig för att, åtminstone delvis, bryta mot de kunskapskrav som står i kursplanen. Jag tänkte att det kan vara värt några närmare kommentarer, för att förklara hur jag tänker.

Först vill jag säga att jag verkligen har försökt att följa kunskapskraven i kursplanen. De är min utgångspunkt, och där det bara är rimligt avspeglar mina bedömningsmatriser vad som står i kursplanen (eller i alla fall min tolkning av den). Men i vissa fall är det som står i kursplanen inte rimligt.

• För betyget E krävs bland annat att eleven hanterar ”några enkla procedurer och löser uppgifter av standardkaraktär med viss säkerhet”. Om man exempelvis tittar på kursen 2b kan man identifiera procedurer/standarduppgifter som att (1) lösa linjära ekvationssystem, (2) använda kvadrerings- och konjugatregler, (3) använda likformighet för att hitta mått i figurer, (4) lösa andragradsekvationer, (5) hitta enkla lägesmått från ett statistiskt material, (6) skapa diagram, (7) rita grafer för enklare funktioner för hand, (8) tolka linjära funktioner/ekvationer från exempelvis text eller tabeller och (9) hantera räkneregler för potenser. Jag hittade lika många procedurer till som jag anser är en nödvändig del av matte 2b, och ytterligare dubbelt så många som tydligt ingår i kursen men inte är lika viktiga. En elev som hanterar ”några” av dessa med ”viss säkerhet” har enligt mig inte lärt sig tillräckligt i kursen, punkt slut. Så istället valde jag att sätta gränsen vid att hantera alla essentiella procedurer med viss säkerhet.
• För betyget E krävs också att eleven uttrycker sig ”med inslag av matematiska symboler och andra representationer”. Om man tolkar detta bokstavligt räcker det att en elev slänger in ett likamed-tecken lite här och var, eller för den delen använder siffror. Jag har istället valt att säga att E-nivå kräver att eleven ”använder grundläggande matematisk notation och andra representationer med viss säkerhet”, och att detta ska gälla för alla essentiella begrepp i kursen.
• För tre kvaliteter har jag helt strukit kunskapskraven för A-nivå. Det gäller de ”mjukare” kvaliteterna begreppsförståelse, resonemang/redovisning och relevans. I dessa fall kunde jag inte hitta något konkret sätt att skilja exempelvis nyanserade beskrivningar (A-nivå) från de utförliga (C-nivå), och jag bestämde mig därför för att stryka den skillnaden. En elev som når C-nivå i relevans, till exempel, har automatiskt nått A-nivå, och när det handlar om kursbetyg är det de andra kvaliteterna som kommer att avgöra vilket betyg det blir.

Med de ändringar jag gjort kan man hävda att ribban höjts för E, och sänkts för A. Jag tycker att en sådan ändring skulle vara ganska olycklig, och även om det på ytan ser ut som att jag tryckt samman betygsgränserna skulle jag säga att i praktiken är det inte så.

De kraven jag skrivit ner stämmer bättre med vad man som lärare egentligen förväntar sig för de olika betygsstegen. Av vad jag vet är det få lärare som följer kunskapskraven i kursplanen till punkt och pricka, och kanske kan mina omformulerade krav bättre avspegla hur betygen faktiskt sätts.  (Detta är en förhoppning som jag inte har speciellt mycket data för att stödja.)

Men den stora poängen är att kraven (imho) blivit avsevärt tydligare. Det betyder att både lärare och elever har bättre möjlighet att se vad man faktiskt behöver kunna vid kursens slut, och hur eleven ligger till gentemot det. Man kan se att en elev ännu inte har koll på kvadrerings- och konjugatregler, eller att en elev är bra på att lösa standarduppgifter men nästan helt saknar begreppsförståelse. Eller att det en elev framförallt behöver satsa på för att få A är att ha tydligare redovisningar.

Eftersom jag ännu inte satt några betyg med hjälp av mina omformulerade krav är det svårt att veta hur de kommer att fungera mot slutet av kursen. Jag misstänker att några krav kommer att behöva omformuleras, och misstänker redan att C-kraven för begreppsförståelse och A-kraven för standarduppgifter inte borde ändras en del. Men så är det med nya metoder – man får utvärdera och förbättra. Med lite tur kommer vi att vara flera lärare som jobbar tillsammans. Säg till om du är intresserad.

Några tankar/lärdomar om formativa omdömen på matteprov

Jag har bestämt mig för att inte ha poänggränser, och inte ens poäng, på mina matteprov. Istället vill jag bedöma vad en elev visar på matteprovet gentemot vad kursplanen säger om kunskapskrav och betyg. Jag har hittills gjort tre prov på det här viset, och jag tänkte sammanfatta mina tankar och lärdomar om det – dels för min egen skull, dels för någon annan som kanske har nytta av dem.

(De saker jag skriver ner här är tankar och lärdomar som de ser ut nu. Jag hoppas att jag blir klokare efter hand, och får bättre metoder för att sköta mitt arbete i framtiden. Ta det för vad det är – och kom gärna med dina egna tankar, både invändningar och bifall!)

Att göra materialet till mitt eget

Under min andra praktik som lärarstudent, medan jag förberedde mig inför en fysiklektion, fick jag en tanke. Tanken var att för att jag ska hålla en bra lektion måste jag ha gjort materialet jag vill gå igenom till mitt eget.

Jag kan använda exempel, sammanfattningar och formuleringar som finns i kursboken (eller på annat håll), men det räcker inte att kunna dem utantill och återge dem ordagrant. Jag måste ha gjort dem till mina egna, på något vis. Då kan jag som lärare inte bara bli en förmedlare av det som står i kursboken (som eleverna själva kan läsa), utan faktiskt berätta vad det handlar om, göra saker levande, vända och vrida på begrepp och föhoppningsvis engagera eleverna på en högre nivå.

När jag har gjort lektionsmaterial till mitt eget vet jag saker som vad som är kärnan i ett begrepp, vad vitsen med ett begrepp är, exempel på var begreppet dyker upp omkring oss, vilka andra begrepp man behöver ha koll på för att förstå det nya, och kanske också vilka delar som är kan vara extra knepiga. Jag vet var och hur man kan ställa kontrollfrågor till eleverna, vilka ingångar man kan använda för att stega sig fram till begreppet, och hur man kan försöka beskriva begreppet på flera olika sätt – olika ord, liknelser, bilder, you name it. Inte för att jag har funderat igenom det i förväg, utan för att om jag gjort materialet till mitt eget har jag så bra koll på det att allt det här ligger inom räckhåll om det skulle behövas.

Och sen slog mig en sak till: Det är väl samma sak för eleverna.

För att en elev verkligen ska lära sig något måste de bygga upp begrepp och slutsatser själva – och göra dem till sina egna. Då slutar kunskaperna att vara utantillkunskaper, och blir förståelse (om man får göra en så förenklad gränsdragning).

En av de saker som får mig som lärare att göra material till mitt eget är när jag behöver förbereda mig inför lektioner. Då måste jag göra lektionsmaterialet till mitt eget, om lektionen ska funka bra. För elever är det väl ofta prov som är den deadline som får ändan ur vagnen. Eller något annat som gör att man känner sig pressad att faktiskt ha koll på det man gör.

För den som varit lärare är det här väl ingen nyhet alls, men för mig var det nyttiga tankar.

Snart kommer ett inlägg där jag argumenterar för att man inte ska ha sitt eget material. Typ.

Gå igenom kursen, eller gå igenom boken?

Som ny lärare blir det mycket att stå i. Det är en ny arbetsplats att sätta sig in i, nya elever att lära känna (och ta hand om), och det är nya kurser som man både måste bli bekant med innehållsmässigt och dessutom planera lektioner för. Det är mycket, helt enkelt.

Jag la en del tid i somras på att sätta mig in i de kurser jag ska hålla i höst – matte 1c, 2c och 2b. Framförallt har jag kollat på det centrala innehållet, och försökt dela upp det i bitar som blir hanterbara på en eller ett par lektioner. Nu när skolan satt igång känner jag att jag håller på att tappa greppet om den övergripande planeringen; den som säger om vi håller den takt som krävs för att täcka det centrala innehållet innan kursen är slut.

Det mesta av min planeringstid har gått åt till att överblicka en vecka framöver eller så. I andra hand har jag planerat genomgångar för enskilda lektioner, och bara den tid som blivit över (=0) har använts för att följa upp planeringen på en högre nivå.

Igår började jag fundera på att byta mål. Istället för att planera för att gå igenom de kurser jag har, så skulle jag kunna gå igenom de kursböcker vi använder. Det skulle spara massor av planeringstid – materialet är redan uppdelat i lagom stora bitar, det finns övningsuppgifter, diagnoser och en uppgjord ordning. Enda problemet är förstås att jag inte tycker att boken riktigt stämmer med vad jag anser att kursen ska innehålla, både vad gäller centralt innehåll och kunskapsmål.

Den här helgen har jag jobbat med att uppdatera mina planeringar från i somras, för att passa bättre med hur undervisningen fallit ut och även med den form av lektionsplanering jag använder. Det kostar rätt mycket tid, men det är givande. Kursböckerna är förstås en bra resurs när det gäller genomgångar och uppgifter, men det är en just en resurs – inte en utgångspunkt. Hoppas att jag kan fortsätta så.