Jag lämnar läraryrket

I höst kommer jag att börja arbeta på Skolverket. Jag sökte tjänsten som ansvarig för bedömningsstöd och nationella prov i matematik på gymnasiet, och jag fick jobbet.

Det betyder att jag kommer att sluta på skolan där jag jobbar, sluta på Prim-gruppen, och istället arbeta heltid med nationella prov, bedömningsstöd och saker som hör där till. Förändringen kommer ganska hastigt, och den som känner mig eller läst på min blogg vet att läraryrket varit en rätt tydlig del av mitt liv de senaste tre åren. Att lämna läraryrket känns, och jag tänkte använda den här bloggposten för att formulera några av de känslorna.

När jag började plugga till lärare jobbade jag med webbutveckling. Det var ett jobb som i många avseenden innebar att jag fick betalt för att jobba med en passion, och jag hade (faktiskt) kul på jobbet i princip varje dag. Varje vecka hade jag tillfällen då jag tänkte ”shit vad kul det här är”. Ändå bytte jag jobb och blev lärare. Anledningen var ganska enkel: När jag går i pension vill jag ha gjort något som jag kan känna mig stolt över, och bidragit till att göra världen lite lite bättre.

Att vara lärare är skitkul. Det är intressanta och viktiga utmaningar, det är bra kollegor, och det är en grym blandning av frihet och tydliga ramar. Men i vissa avseenden är läraryrket också att ha en spade och gräva i obegränsade mängder med lera. Det går inte att bli färdig, verktygen man har är för futtiga, och tiden räcker aldrig till.

För drygt tio år sedan, när jag först bestämde mig för att jag ska jobba med skola och utbildning, var det för att jag tycker att det finns saker i svenska skolan som inte fungerar tillräckligt bra. Det är roligt att undervisa, och en otrolig belöning när elever lyckas, men det som driver mig är framförallt min vilja att påverka hur skolan fungerar. Det är därför jag lägger så mycket tid på att analysera saker som arbetsförutsättningar för lärare, styrdokument, betygshets, och problem med bristande förkunskaper. Det jag vill i slutändan är egentligen inte att hjälpa elever, utan att hjälpa skolan. Jag vill att läraryrket inte ska vara att gräva i massor av lera.

När tjänsten med ansvar för nationella matteproven för gymnasiet utlystes såg jag en möjlighet att vara med och påverka vad som i praktiken är ett av de starkare styrdokumenten för matteundervisning i Sverige. Att faktiskt få ansvar för de proven är – och jag menar det – ganska läskigt. Om de fungerar bra kommer proven att vara ett stöd för massor av mattelärare, och hjälpa dem att göra ett bra jobb. Om de fungerar dåligt kommer de att orsaka frustration och merarbete. Det finns inte så stora utrymmen för att göra misstag med ett sånt uppdrag.

Jag har tre tankar med mig in i mitt nya uppdrag, som jag tror och hoppas kommer att hjälpa mig att hålla mig på rätt kurs.

• Jag är inte en expert på vare sig undervisning eller nationella prov. Därför måste jag anstränga mig för att lyssna på och förstå åsikter och tankar hos de som är experter (och nybörjare).
• Jag ska inte tappa bort förankringen i skolverksamheten. Det är i skolor som saker händer, och jag kommer att behöva vara ute på skolor regelbundet för att inte mina tre år som lärare ska blekna fullständigt. (Det här är egentligen bara ett specialfall av den första punkten.)
• Jag måste skynda långsamt. Det tar tid att bli tillräckligt insatt för att förstå vad som är bra eller mindre bra saker att göra. Det tar tid att testa och utvärdera, och bli säker på att saker är på väg åt rätt håll. Och svensk matteundervisning är en stor och trög organism, som varken kan förändras snabbt eller mår bra av att någon försöker göra det.

Men den här bloggposten handlar inte om vad jag tänker om den nya tjänsten, utan vad jag känner för att lämna läraryrket. Och det är vemodigt.

Jag känner att jag börjat skrapa på ytan av hur bra undervisning fungerar. Jag har fortfarande massor av tankar och idéer, som jag tänkte att jag skulle arbeta med de kommande åren. En del saker är små, som hur jag vill lägga upp enskilda undervisningmoment. En del är större, som hur jag kan jobba med löpande bedömning och dokumentation av betygsunderlag. Och så vill jag skriva en mattebok. Och låta elever hålla repetitionsgenomgångar i klassrummet, och låta dem välja ut de bästa videogenomgångarna för varje moment i en kurs. Och använda Algodoo i fysikundervisning.

Och så vidare. Men det kommer jag alltså inte att göra.

En annan vemodig sak är att lämna kollegorna. Jag har varit omgiven av kollegor som är kloka, omtänksamma, och roliga att diskutera stort och smått med. Kollegor som i vissa fall inte bara är jobbarkompisar, utan vänner.

När jag slutade mitt jobb som webbutvecklare var det inte heller ett lätt beslut, men i efterhand var det helt rätt. Inte bara för att jag fick jobba med saker som är meningsfulla och viktiga, utan också för att det nya yrket var minst lika roligt som det gamla.

Nu byter jag inte bransch, men jag kommer att byta arbetsplats och arbetsuppgifter rätt drastiskt. Mina nuvarande jobb är så bra att jag – helt ärligt – har svårt att hoppas på att få det lika bra på Skolverket (även om det jag upplevt på överlämningsdagar känns bra). Det jag hoppas på, och räknar med, är att det kommer att kännas rätt ändå. Och att jag kommer att kunna göra ett bra jobb för att hjälpa svenska skolan.

---

PS: Bara så att det inte blir missuppfattning – mitt kommande arbete på Skolverket handlar inte om att skapa de nationella matteproven, utan snarare om ansvar för direktiv, samordning, beställningar, med mera.

PPS: Det kommer säkert fler bloggposter om vad det innebär att byta jobb. Men innan sommaren är över stänger jag ner den här bloggen.