Ett sätt att använda poäng på prov

Jag är inte ett stort fan av att ha poäng på prov. När jag undervisade hade jag inte poängprov, och jag anser att poäng är ett trubbigt sätt att mäta kunskaper – även om jag också tycker att det är ett arbetseffektivt sätt.

Den här bloggposten är därför lite överraskande. Den handlar om ett sätt att använda poäng på prov, på ett sätt jag tror kan funka. Jag är inte säker, och jag har inte testat det i praktiken, så jag skulle gärna höra tankar och argument från andra. Och jättegärna reflektioner och erfarenheter från folk som testat något liknande i praktiken.

Sammanfattat

1. Skapa ett prov, tillsammans med så tydliga bedömningsanvisningar som är rimligt.
2. Uppskatta hur många poäng en elev med kunskaper motsvarande en typisk C-nivå typiskt skulle få på provet, gärna tillsammans med kollegor.
3. Upprepa för kunskaper på typisk E- och A-nivå
4. Upprepa för för kunskaper motsvarande någon som verkligen är på gränsen till ett godkänt betyg.
5. Genomför provet.
6. Ge poängresultat tillbaka till elever, tillsammans med värden för vad typiska E-, C-, A- och E-gränsprestationer är.

Några vinster med metoden, framför att ha gränser för provbetyg (vilket är det vanliga):

• Provresultatet blir tydligare en uppskattning än en mätning. ”Att få C på provet” kan uppfattas som att eleven visat det som behövs för betyget C, vilket inte håller ens för de nationella proven. Att få samma poäng som en typisk C-prestation betyder just det, och man kan fortfarande missat saker som en typisk C-prestation omfattar (och istället tagit andra poäng). Kanske blir det också enklare att i (säg) årskurs 7 sätta benchmarks för ”elever som våren årskurs 9 får ett stabilt C-betyg presterar typiskt så här på provet”, och att kommunicera vad det står för, än att säga vad provbetyg C faktiskt betyder när kunskapskrav gäller för årskurs 9.
• Provresultatet blir ett mer balanserat underlag. När provpoäng omvandlas till provbetyg försvinner en massa information. ”Tre poäng över typisk E-prestation” säger mer än vad ”E” eller ”D” gör. Det blir också tydligt att läraren behöver göra bedömningar med provet som underlag (av flera) när betyg ska ges, inte att proven berättar ”var eleven låg” vid olika tillfällen. Metoden tar höjd för att det finns mycket brus i kunskapsmätningar.
• Det blir inte tjafs om en poäng hit eller dit för att komma över någon gräns. Det finns inga gränser, bara benchmarks att jämföra mot. (E-, C- och A-värdena är inte gränser för att precis nå ett betyg, utan referenspunkter för poäng om man ligger på typisk E-, C- eller A-nivå – inte gränsen till betyget. E-gränspoängen kan fortfarande uppfattas som en mer skarp gräns, men bör inte användas som en sådan.)
• Det stimulerar diskussioner med kollegor om vad typiska E-, C- och A-kunskaper innebär. Inte om poänggränser eller procentsatser av totalpoängen.
• Det stimulerar prov som testar bättre över betygsskalan. För att exempelvis typiska C- och A-prestationen ska ha rimligt avstånd från varandra måste det finnas ett antal poäng i provet som elever på typisk A-nivå (typiskt) tar, men som elever på typisk C-nivå missar.

Några nackdelar med metoden:

• Det är tidskrävande att skapa bedömningsanvisningar och, kanske ännu mer, att skatta prestationer för typiska E-, C- och A-kunskaper samt för gräns-E-prestationen. Å andra sidan tror jag att man får nästan samma jobb om man vill ha genomtänkta gränser för provbetyg (även om man då kanske nöjer sig med tre värden istället för fyra).
• Om provet testar över hela betygsskalan kommer det att finnas en hel del uppgifter (eller poäng) som elever närmare E-gränsen inte har rimlig chans att ta, och provet upplevs nedslående.
• Elever (och föräldrar) kan bli frustrerade om det inte levereras tydliga provbetyg, eftersom många är vana vid det. Samtidigt tror jag att de benchmarks som ges kan göra de flesta nöjda.

Vad tror du om den här metoden?

Digital kompetens: The Times They Are A-Changin’

Det finns många saker som kan betraktas som Viktiga. Som spelar en stor roll i ens eget personliga liv, eller som påverkar samhälle och värld i stort. Att lära sig att läsa och skriva är en. Att lära känna sig själv, och vad man anser värt att lägga sin begränsade tid på, är andra exempel. Klimatförändringar är en av de frågorna som är viktiga inte bara på det personliga planet, utan ännu mer på samhällsnivå och hur vår gemensamma framtid kommer att se ut. Många generationer framöver.

Jag håller på att komma fram till att den digitala världen är också en Viktig sak. Ganska länge var jag tveksam till om jag själv överdriver den digitala världens betydelse, för att jag själv har ena benet (i alla fall halvvägs) i det digitala träsket. Men jag håller som sagt på att landa i att det inte bara handlar om mig. Varför då?

På en vardagsnivå finns tusentals hack, knep och genvägar som gör livet lättare för den som har en hög digital kompetens. De kan till en början avfärdas som att det inte är en så stor grej om man kan snabbkommandon för att öppna en filutforskare eller vet hur man skapar en innehållsförteckning automatiskt i Word. Men den som någon gång gjort en referensförteckning i Word (eller något annat skrivprogram) vet att det då inte längre bara handlar om ”en fiffig genväg”, utan att på 15 sekunder få något gjort som för andra kan ta många, många timmar – inklusive extra timmar och dagar för att korrekturläsa, korrigera och uppdatera. På samma vis kan en person med hög digital kompetens låta en dator bevaka 150 utvalda webbsidor för att se när ett visst innehåll dyker upp, medan det skulle vara både tråkigt och otillförlitligt att göra det med 15 webbsidor för hand.

De hack, knep och genvägar som ligger nära till hands för någon med hög digital kompetens handlar inte längre bara om marginella vinster. De handlar om att ha nya verktyg och möjligheter till hands. Under coronans år 2020 har det för mig blivit tydligt än någonsin tidigare. Dels har vi tvingats att förlita oss på digitala verktyg mer än tidigare, dels har vi alla fått mer insyn i hur andra använder digitala verktyg. Det finns stora skillnader. Vissa promenerar runt i den digitala världen, åtminstone där det finns vägar och stigar. Andra rör sig ledigt, och ibland snabbt, även där det är ganska oländig terräng. Och vissa fastnar med skon i lera, trampar i hundbajs eller är allmänt desorienterade.

För mig som har min mesta arbetstid framför en dator spelar det förstås extra stor roll. Men även för de som bara använder datorer (inklusive smarta telefoner) privat blir den digitala kompetensen allt viktigare. Den som har den får vinster. Den som saknar den lämnas efter.

Jag tänker ibland att det finns olika nivåer eller aspekter av digital kompetens. I Drakar och Demoner (som jag spelade mycket som ung) fanns det magiker som lärde sig olika besvärjelser, men det fanns också en färdighet kunskap om magi. Den var inte bara till för magiker. Den handlade inte om att kunna trolla, utan att kunna känna igen och klassificera magi, känna igen magiker, veta saker om olika magiskolor och deras kulturer, med mera. Jag tänker att det litegrann är samma sak med digital kompetens: Det är en sak att få en dator att plocka ut den information jag är intresserad av i 300 starkt mallade dokument, och en annan sak att veta att en dator skulle kunna göra det.

Jag tror att många av de saker som är avgörande i den digitala utvecklingen är så pass komplicerade att det är mycket få som själva har möjlighet att lära sig att använda eller kontrollera dem. Men de är fortfarande så avgörande att kunskaper om digital teknik är viktig.

I det mest extrema fallet kan den digitala utvecklingen leda till artificiell superintelligens, som oförsiktigt använd eller i fel händer kan få hela samhället eller mänskligheten att gå under. Artificiell superintelligens avfärdas av många forskare inom AI, men det finns också många som säger att det mycket väl kan hända inom 100 år, eller 50.

Men man behöver inte gå till hypotetiska scenarier för att kunskaper om digital teknik ska vara viktig. Vi lever nu i en värld där mycket av det vi gör med datorer (inklusive smarta telefoner) loggas av storföretag. En värld där filterbubblor i sociala medier gör att kännbara minoriteter tror att valfusk ligger bakom Joe Bidens vinst i USA:s presidentval, och där aktivt manipulerande i sociala medier spelade en viktig roll både i Trumps väg till vita huset och Storbritanniens väg ut ur EU. Vi människor kan bli hackade – inte genom att någon sätter en smittad USB-sticka i oss; utan genom att styra den information vi ser, och utnyttja att vi som flock är förvånansvärt förutsägbara. Att förstå det, och i bästa fall även förhålla sig till och värja sig mot att bli hackad, kräver kunskaper om vad som är möjligt med digital teknik.

På en mer vardaglig nivå handlar kunskaper om digital teknik om att, när det är rimligt, tänka att ”det här borde en dator kunna göra snabbare och bättre än jag”. Och kanske också att hitta lösningar för situationen som någon annan redan byggt, och använda dem.

De som inte slås av den tanken, och inte hittar verktyg som hjälper dem, är dömda att lägga timme efter timme med att kopiera text för hand. I en värld där allt mer sköts genom – och av – datorer kommer de människorna att bli omsprungna.

Bloggen lever igen

Det finns för många tankar för att inte skriva om dem. Tänkte först att jag skulle starta en ny blogg, magisterfalk2 eller nåt, men insåg att det nog är minst lika bra att fortsätta på den jag redan har.

De första tre åren med bloggen handlade om reflektioner jag hade som verksam lärare. Nu har jag jobbat på Skolverket i drygt fem år och har fler och andra perspektiv på skolan. Och börjar tappa de som grundar sig i klassrummet. Det mesta på bloggen kommer att relatera till skola och utbildning på ett eller annat sätt, men det kan även finnas annat.

Jag kommer för det allra mesta att hålla mig borta från sådant som rör mina direkta arbetsuppgifter på Skolverket – det jag skriver handlar inte om mitt arbete, utan snarare om sådant jag kan reflektera över (delvis) på grund av mitt arbete.

Allt det jag skriver avspeglar mina egna tankar och åsikter, och ska inte förväxlas med min arbetsgivares.

Några matematiklärares erfarenheter av att växla till distansundervisning våren 2020

23 juni till 26 juli 2020 genomförde jag en öppen enkät för att samla in erfarenheter som matematiklärare haft av att växla till distansundervisning under våren 2020 till följd av coronapandemin. Den här bloggposten innehåller resultatet av den enkäten, tillsammans med en kort beskrivning av arbetssättet.

Allt på den här bloggen ska ses som mina egna tankar och åsikter, inte exempelvis min arbetsgivares.

Samla betygsunderlag på distans

Det nya coronaviruset har gjort att gymnasieskolor, vuxenutbildning och högskolor undervisar på distans. Det skapar utmaningar i många dimensioner – nå elever som behöver det mest, få tekniken att funka, följa upp och ha samtal med enskilda elever, med mera. Även andra skolformer är drabbade av mycket frånvaro och det finns skolor som håller stängt – kanske kommer många att behöva göra det framöver.

Skolverket beslutar att ställa in de nationella proven fram till 30 juni, för samtliga skolformer. Det satte extra fokus på hur bedömning för betygsättning kan göras på distans. I det är inlägget samlar jag tankar och erfarenheter jag sett om den frågan. Fokus ligger på matematik, och framförallt gymnasieskola, men rätt lite av det som skrivs är unikt för ämnet och skolformen.

Det är knappt fem år sedan jag var undervisande lärare. Bloggposten är alltså skriven från ett utifrånperspektiv. Kommentera gärna, inte minst om du har erfarenheter som säger emot det jag skriver, eller om du har nya idéer som jag missat.

Jag vill också poängtera att det jag skriver är mina egna tankar, och på inget sätt ska uppfattas som ett budskap från min nya arbetsgivare.

Tre år som lärare: En tillbakablick

Det är augusti, och om några dagar börjar jag mitt nya jobb på Skolverket. Helst skulle jag vilja skriva något långt, riktigt långt, för att fundera igenom och försöka sammanfatta mina erfarenheter som lärare. Men det hinner jag inte. Dagarna går fort och det finns inte mycket tid över (bland annat för att vi har ett spädbarn i hushållet nu).

Men jag vill skriva några rader ändå, för att göra någon form av avslutning.

Den långsamma treaktaren

Det finns många kloka människor i mattelärarvärlden, och en av dem är Dan Meyer. För den som inte träffat på honom kan jag rekommendera den här 15-minutersvideon, där han på ett rätt övertygande sätt argumenterar för att matteundervisning alldeles för ofta snuttifierar lärande och undviker mer omfattande (och verkliga) problem.

Ett verktyg i Dan Meyers verktygslåda för undervisning är vad han kallar för treaktare, och funkar ungefär så här:

1. Presentera en situation som väcker en frågeställning hos eleverna. Han använder ofta videor eller bilder, och målet är att den ska vara så direkt och berörande som möjligt.
2. Låt eleverna hitta fakta och utveckla verktyg för att kunna hitta ett svar. En viktig del av detta är att ta reda på vilken information som är värdefull, och vilken som inte är det. Verktygen behöver läraren ofta hjälpa till med (så som andragradsuttryck).
3. Lös upp knuten genom att hitta ett svar på den ursprungliga frågeställningen, och öppna dörrar för nya frågeställningar.

Den här metoden verkar vettig, och när jag testat den har det funkat över förväntan – eleverna blir engagerade och jag har fått se kunskaper och färdigheter som jag (ärligt talat) blivit överraskad av. Även andra lärare verkar använda den här metoden med framgång (exempelvis applicerat på Angry Birds).

Men jag undrar om man inte kan utvidga horisonten lite.

Sammanställning av arbetstid, det sjätte halvåret

I höst börjar jag jobba på Skolverket, vilket har gjort att sista tiden som lärare blivit lite knasig och trasig. Samma sak gäller definitivt mitt arbete på PRIM-gruppen. Utöver detta har jag dessutom slarvat med att skriva ner arbetstid de senaste veckorna. (Av någon anledning har det blivit mindre intressant för mig, när jag lämnar läraryrket.)

Men för fullständighetens skull vill jag ändå göra en sammanställning av hur min nedskrivna arbetstid ser ut det sjätte och kanske sista halvåret som lärare. Som förra året har jag arbetat 50 procent på PRIM-gruppen och 70 procent på skola. Mycket av PRIM-arbetet har skett hemma, eftersom jag vanligtvis bara varit där en dag i veckan.

Peer review-tidskrift för lärare?

Den här idén kan ju inte vara ny, men jag fick den här om dagen och jag tycker att den förtjänar att skrivas ner.

I forskarvärlden finns tidskrifter där forskningsresultat publiceras, efter att metod och en del andra saker blivit granskade av (för skribenten okända) forskarkollegor. Jag tycker att det låter klart genomförbart att ha något liknande i lärarvärlden.

Det skulle i så fall vara en tidskrift där lärare (och kanske andra) presenterar lektionsmaterial, upplägg för undervisning och annat material som är vettigt att dela med sig av. Det granskas av 3–4 kollegor som undervisar i samma åldrar och samma ämnen, så att materialet är sunt ur pedagogiskt och läroplansmässigt perspektiv.

Förmodligen är det också rimligt att ha krav på att materialet ska ha använts i praktiken, och att reflektioner från detta finns med. (Däremot behöver det inte ha testats och funnits perfekt, eftersom sånt material är svårt att hitta.)

Givetvis skulle allt vara tillgängligt under open access. Och förmodligen skulle det handla om en digital tidskrift (bank?), eftersom en hel del bra material produceras i format som inte funkar att trycka på papper.

Igen: Knappast en ny idé, men ändå.

Ändringar i mitt engagemang

Nu i sommar kommer jag att avveckla några av de engagemang jag haft som lärare. Det känns konstigt, men är nödvändigt. En tydlig anledning är att min familj växer, och jag vill ha mer tid att lägga tillsammans med den. En annan anledning är att jag (som sagt) börjar att jobba på Skolverket i höst. Medan en ”vanlig lärare” har rätt stora friheter att uttrycka sina åsikter lite hur som helst, så är möjligheterna mer begränsade för någon som har ansvar för nationella prov.

Om man hårdrar det har jag förstås precis samma möjligheter, åtminstone i princip, eftersom jag även som lärare är/varit tjänsteman och samma (eller liknande) regler gäller vad gäller bisysslor. Men i praktiken blir det fel om jag exempelvis skulle driva ”min egen” tolkning av kunskapskraven för mattekurser, eftersom den tolkningen skulle få en helt annan tyngd än om den gjordes av några lärare. (Man kan också tycka att min grund för att kunna göra en sådan tolkning – erfarenheter från undervisning – kraftigt minskar.)

Här är några tankar om hur mitt engagemang kommer att ändras.