En slående enighet

För ett litet tag sedan hade vi en mattekonferens på skolan, där vi kollade på en (faktisk) prövning som en elev hade skrivit. Det hände något som jag har funderat över i efterhand.

Prövningen gällde matte 2 och var utvald för att ligga på gränsen mellan F och E: Min bedömning är till exempel att eleven hade fått provbetyget E med lite marginal på ett nationellt prov, men samtidigt visade prövningen också på ett par brister i elevens kunskaper.

Vi var 15–20 mattelärare på konferensen, och vi hade alla alldeles för lite tid på oss för att analysera prövningen. När vi diskuterade efteråt framkom flera intressanta tankar, men det mest intressanta var frågan om eleven borde bli godkänd eller inte. De allra flesta lärare tyckte att eleven inte skulle godkännas. Några tyckte att de inte hade tillräckligt på fötterna för att avgöra, och ingen tyckte att eleven skulle bli godkänd. Det som framhölls var att eleven inte visade att hen hanterade andragradsuttryck och andragradsekvationer.

Att så många lärare var så överens om att man inte kan bli godkänd i matte 2 om man inte hanterar andragradsuttryck och -ekvationer är superintressant. Ingenstans i styrdokumenten står att det är nödvändigt att kunna just detta, men för ändå var det uppenbart för lärarna. (Jag var en av lärarna, och håller med jag också.)

Det är bra för svensk skola att vi har så pass stark praxis, tror jag.

Advertisements

One thought on “En slående enighet

  1. Ping: Varför jag tycker att fokus på förmågor fungerar dåligt i matematikundervisning | Att bli lärare

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s