Några tankar/lärdomar om formativa omdömen på matteprov

Jag har bestämt mig för att inte ha poänggränser, och inte ens poäng, på mina matteprov. Istället vill jag bedöma vad en elev visar på matteprovet gentemot vad kursplanen säger om kunskapskrav och betyg. Jag har hittills gjort tre prov på det här viset, och jag tänkte sammanfatta mina tankar och lärdomar om det – dels för min egen skull, dels för någon annan som kanske har nytta av dem.

(De saker jag skriver ner här är tankar och lärdomar som de ser ut nu. Jag hoppas att jag blir klokare efter hand, och får bättre metoder för att sköta mitt arbete i framtiden. Ta det för vad det är – och kom gärna med dina egna tankar, både invändningar och bifall!)

Steg 1: Ha något att bedöma mot

Jag insåg ganska snart att jag är tvungen att skaffa mig en fast plattform att bedöma mot. Utgångspunkten är (förstås) de kunskapskrav som står i kursplanen, men jag kände att de inte var tillräckligt konkreta – varken för mig eller för eleverna. Jag arbetade ett par varv med att göra dem mer konkreta, och i den processen vävde jag också in det centrala innehållet för kursen. Stegen jag tog var dessa, typ:

  1. Jag förenklade kunskapskraven så mycket att jag till slut kunde uttrycka dem i egna ord, och delade dessutom upp dem över de sju syftena i kursplanen. En följd av detta blev att jag numera kallar ”resonemang” för redovisning och ”kommunikation” för mattespråk.
  2. Jag konkretiserade kunskapskraven till en nivå där jag exempelvis kunde säga att ”E-nivå på begreppsförståelse innebär att du som elev kan göra enkla beskrivningar alla essentiella begrepp i kursen”, eller ”C-nivå på standarduppgifter innebär att du hanterar alla essentiella procedurer med säkerhet, och minst 75% av alla procedurer med viss säkerhet”. En följd av detta blev att jag strök A-kriterier för begreppsförståelse och resonemang/redovisning, eftersom jag inte kunde konkretisera skillnaden mellan nyanserat och utförligt för mig själv. En annan följd är att jag, i viss mån, bryter mot kunskapskraven i kursplanen.
  3. Jag tog de kurser jag undervisar i, och listade begrepp och procedurer/standardporblem utifrån det centrala innehållet. Dessa delade jag sedan in i essentiella och övriga, där de essentiella är sådant jag känner att man ska ha med sig när man avslutar kursen.
  4. Till slut tog jag allt detta och gjorde en gigantisk bedömningsmatris, som jag kan använda för att hålla koll på kunskaps- och betygsläget för elever. Som flikar i kalkylbladet med bedömningsmatrisen finns också begrepp, procedurer/standarduppgifter samt centralt innehåll för kursen – så att det finns någorlunda enkelt tillgängligt för den som vill se.

Konkretiseringen av kunskapskrav kan läsas i ett Google-dokument, och det finns även bedömningsmatriser för matte 2b och matte 1c att titta på.

Steg 2: Konstruera prov

När jag gör prov, numera, gör jag så här:

  1. Provet är tvådelat, där ena delen innehåller standarduppgifter. Jag ser till att alla de procedurer jag vill bedöma finns med, helst två gånger. På den här delen finns bara svar, som skrivs direkt på provbladet – inga uträkningar.
  2. Den andra delen innehåller längre uppgifter, där alla andra syften finns representerade – begreppsförståelse, problemlösning, modellering, redovisning, mattespråk och relevans. Vanligtvis har jag en fråga där jag ber eleven förklara ett visst begrepp, och särskilt berätta när/hur det begreppet är användbart utanför klassrummet.
  3. Vid varje längre uppgift står vilka bedömningsnivåer jag förväntar mig är max på den uppgiften (eller om jag inte förväntar mig att kunna bedöma en viss kvalitet över huvud taget). På första delen, med standarduppgifter, listar jag i början på provet vilka procedurer man kan visa upp till C-nivå (”säkerhet”) på. Jag anstränger mig för att man ska kunna visa upp till A-nivå i varje kvalitet på provet som helhet, även om jag inte alltid lyckas.

Steg 3: Bedöma prov och ge feedback

När jag bedömer prov har jag de här rutinerna:

  1. Jag går först igenom alla svar på standardproblemen, och markerar ”ok” eller ”-” beroende på om jag tycker att svaret är tillräckligt bra eller inte. Där det inte är ok skriver jag dit rätt svar, men ingen mer kommentar än så.
  2. Sedan sorterar jag ihop alla prov, så att de ligger i bokstavsordning med både del 1 och 2 tillsammans för varje elev. (Jag har märkt att jag sparar rätt mycket tid på att sortera en gång, och låta bli att leta senare.)
  3. Sedan börjar jag bedöma varje elevs prov, enligt följande procedur:
  4. Öppna upp ett dokument med kommentarer till eleven, samt elevens egen bedömningsmatris.
  5. Summera resultat i del 1. E- eller C-nivå markeras i matrisen, och en kommentar om del 1 i sin helhet skrivs ner i kommentarbladet. Om det verkar som att eleven har problem med något viktigt skrivs det ner i kommentarer till eleven, med tips på hur han/hon bör träna. Är det mer än en viktig sak som saknas gör jag en särskild markering om det, så att man kan följa upp det med eleven senare.
  6. Jag läser igenom alla lösningar till del 2, och skriver en kort kommentar om den delen i sin helhet. Sedan fyller jag i nya kunskaper som visats i elevens matris, en uppgift i taget, och skriver dessutom ner kommentarer. Kommentarer omfattar (a) saker som eleven kunde fått högre bedömning på och låg i närheten av vad eleven presterade, samt (b) vad eleven gjorde bra/speciellt bra.
  7. Om resultat på del 2 ger anledning till oro skriver jag det i kommentarerna till eleven, och markerar även på särskilt ställe så att jag kan följa upp. (Det kan till exempel röra sig om att eleven verkar ha problem med att tolka verkliga situationer i mattetermer, eller att han/hon inte verkar förstå funktionsnotation alls.)
  8. Matrisen är delad, digitalt, med eleven så att han/hon kan se bedömningsläget hela tiden. Kommentarsbladet har jag hittills skrivit ut och häftat ihop med provet, men jag lär gå över till att det digitalt det också. För att spara på träd.

Bedömningsmatrisen används för övrigt även direkt i klassrummet, när elever visar att de kan saker. Jag försöker betona för eleverna att prov bara är ett tillfälle att visa vad man kan, och att fylla i nya gröna rutor direkt under lektionstid är ett bra sätt att understryka detta.

Annonser

4 thoughts on “Några tankar/lärdomar om formativa omdömen på matteprov

  1. ”Bedömningsmatrisen används för övrigt även direkt i klassrummet, när elever visar att de kan saker. Jag försöker betona för eleverna att prov bara är ett tillfälle att visa vad man kan, och att fylla i nya gröna rutor direkt under lektionstid är ett bra sätt att understryka detta.”

    Mycket av det du skrivit lät bra, men jag gillar framförallt detta. Många elever har dels svårt att bedöma sin egen kunskapsnivå och dels svårt att se sina egna framsteg – vilket naturligtvis i viss mån är demoraliserande. Denna teknik innebär inte bara en lösning på det problemet utan gör också att provstressen i viss mån minskar just eftersom eleverna tydligt har många tillfällen att påvisa kompetens.

    Blir otroligt sugen av att arbeta som lärare igen när jag läser din text. :)

  2. Ping: Att bryta mot kursplanen | Att bli lärare

  3. Ping: Använda Google Docs för elevkommentarer « Tips och idéer för lärare

  4. Ping: Att motivera elever att jobba, även utan prov | Att bli lärare

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s