Vad är det vi tränar eleverna i?

När jag sitter och vaktar ett nationellt prov i matte kan jag inte låta bli att tänka: Vad är det vi tränar eleverna i?

Som skolan är upplagd blir eleverna präglade att bli så bra som möjligt på att sitta i en skrivsal och lösa uppgifter med vag anknytning till verkligheten, på given tid, med givna hjälpmedel, och utan att ta hjälp av någon annan.

När jag sitter och programmerar håller jag också på med problemlösning. Men det finns några mil med skillnader:

  • Jag har ett problem som jag själv vill lösa, för att det är meningsfullt för mig.
  • Jag letar efter lösningar med alla tillgängliga metoder. Hittar jag någon som redan har löst problemet blir jag glad, men ofta handlar det om att återanvända delar av vad någon anna gjort, eller att anpassa de lösningar som andra hittat på så att de passar till mitt problem.
  • Om jag inte lyckas hitta någon färdig lösning, och misslyckas med att komma på någon själv, så försöker jag ta hjälp av folk som jag vet har bättre koll än jag.
  • Jag har så lång tid på mig som jag vill. (När jag jobbade som webbutvecklare var jag förstås begränsad till deadlines, men även såna gränser är sällan skrivna i sten.)
  • Jag kan börja fundera över problemet så tidigt jag vill, och jag kan fundera på det när jag vill – på pendeln, när jag cyklar, när jag ska sova, eller så. Det är ingen som säger ”börja NU” och säger att problemet ska vara löst inom x timmar.
  • Jag kan testa olika lösningar, och även om jag hittat en som jag tycker fungerar kan jag två veckor senare byta ut den mot en lösning som är bättre i något avseende.

Det är ganska uppenbart att det inte är den typen av problemlösning som eleverna blir drillade till när de läser matte. (Och samma sak lär gälla i många andra ämnen.)

Men det finns förstås bra saker med det paradigm som råder i skolan:

  • Det är viktigt att hantera grundläggande färdigheter i (exempelvis) matte, om man ska kunna tackla mer komplexa och verkliga problem. Att ta hjälp av andra varje gång man ska lösa en ekvation duger inte.
  • Det finns en vits med att kunna lösa problem under tidspress. Dels blir man tränad i att lösa problem snabbt, dels på att hantera press.
  • Om man är lite cynisk kan man också säga att det finns en vits med att träna på att lösa problem som saknar uppenbar mening. I arbetslivet kan man hamna i situationer där såna färdigheter är bra.

Det stora problemet är väl egentligen att provskrivning inte kompletteras med det där andra – att få betydelsefulla problem, som man får lösa på vilket sätt man vill. Och att provskrivning anses vara ”det riktiga” sättet att mäta kunskap i skolan.

Problembaserat lärande ingick inte i min lärarutbildning, men det kanske vore nåt att kolla närmare på.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s