Världens bästa skitskola: Hur skolan blev en marknad

För den som såg första säsongen av Världens bästa skitskola (2011) är det andra avsnittet för den här säsongen inte mycket nytt: Det fria skolvalet missgynnar de elever som inte gör särskilt aktiva val, och det finns friskolor (eller kanske friskolekoncerner) som gör mångmiljonvinster. Skattepengar som var avsedda för utbildning. (Kolla in avsnittet Vinstmaskinerna för en jämförelse.)

Jag hade tänkt skriva en bloggpost med reflektioner till varje avsnitt av Världens bästa skitskola, och reflektionen den här gången handlar om det fria skolvalet och att sätta sig in i situationer som inte liknar ens egen.

En parallell från pedagogisk forskning

Innan jag pratar om det fria skolvalet tänker jag berätta en annan historia. Det finns en hel del forskning som säger att ”traditionell” undervisning inte är särskilt effektiv. Med traditionell undervisning avses här att läraren står och förklarar, och sedan lämnas eleverna att tillämpa den kunskap som läraren just gett dem.

Det som är jättekonstigt med den här forskningen är att den inte har speciellt mycket genomslag alls. Massor av lektioner genomförs varje skoldag enligt precis den modellen, trots att det i årtionden funnits forskning som säger att vi lärare borde ändra på undervisningen. Jag gör det själv ganska ofta.

Jag tror att anledningen att traditionell undervisning lever kvar är att de allra flesta lärare – däribland jag – känner att det var så vi själva lärde oss saker i skolan.

Problemet är bara detta: Det är inte ett dugg svårt att ha undervisning som fungerar för elever som är motiverade och självgående. (”Inte ett dugg” är en överdrift, men ändå.) Det svåra är att ha undervisning som når fram till elever som vanligtvis inte bryr sig eller inte orkar. Men det är så lätt att glömma, eftersom jag använd mig själv som måttstock när jag bedömer mitt arbete.

Istället för att fråga ”Tycker jag, lärare och akademiker Johan Falk, att det här var en bra lektion?” borde jag nog fråga ”Vad skulle skoltrötta Bob tycka om den här lektionen?”. Eller egentligen borde jag väl utvärdera lektionerna genom ett antal olika typelevers ögon. Men jag favoriserar min egen åsikt. Och det är mänskligt.

Det fria skolvalet och perspektiv

Jag dristar mig till att säga att de flesta som diskuterar skolpolitik tillhör de cirka 25% av befolkningen (25–64 år) som har minst tre års högskoleutbildning. När vi diskuterar hur skolan fungerar, och borde fungera, har vi en tendens att överskatta hur många som tänker som vi akademiker gör.

Med såna ögon är det inte svårt att tycka att det fria skolvalet innebär möjligheter: Det gör att man kan undersöka hur olika skolor ser ut när det gäller lärartäthet, storlek på skola, möjlighet till transport, med mera – och göra en prioritering efter det. Det är också lätt att få sina barn att förstå att det är viktigt att satsa på en bra utbildning, även om det innebär att man får åka en bit, eller inte gå på skolan med stylistutbildning, eller man inte går i samma skola som de flesta i gamla klassen. Dessutom har barnen bra möjligheter att få gå på skolan som ligger överst på listan.

Om man istället föreställer sig någon av de cirka 75% som inte har minst tre års högskoleutbildning blir läget annorlunda. Då kan man tänka sig att valet mellan skolor inte sker med lika bra efterforskning. Eller att man inte gör någon research alls, utan agerar på impuls. Det är också ganska lätt att tänka sig att även om man som förälder sätter den mest populära skolan överst, kommer ens barn att få nöja sig med andra- eller tredjehandsvalet.

För så är det för de flesta.

Politik och individualism

Om det fria skolvalet är kvar när jag har barn och de börjar skolan, kommer jag att göra allt jag kan för att de ska gå i så bra skola som möjligt. Jag tänker inte sänka mina barns framtidsmöjligheter bara för att öka rättvisan i samhället, och jag förväntar mig inget annat av föräldrar runt om i Sverige – akademiker eller inte.

Av politiker förväntar jag mig däremot att man sätter upp regler i samhället som jämnar ut olikheter och minskar klyftor. Dels för att det är en sån värld jag vill leva i – dels för att forskning säger att alla mår bättre i ett samhälle med små sociala klyftor (även de med mest resurser). Enligt mig är politikens roll är inte att garantera att alla kan få så mycket som de själva klarar av att ta, utan skapa ett samhälle som fungerar bra för så många som möjligt.

Det är därför jag inte tycker om det fria skolvalet.

PS: Det är värt att hålla isär friskolor och det fria skolvalet. De är olika saker, även om de är starkt förknippade med varandra.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s