Ett problem i skolan: risken för rundgång

Den svenska skolan fungerar bra: Den är gratis, har många engagerade elever/lärare/personal, och bidrar till ett jämlikt och demokratiskt samhälle. Men det finns ett antal saker som borde fungera bättre. En av dem är att skolans slutna struktur ökar risken för att verksamheten motiveras av sig själv, och att man missar det egentliga målet.

Jag skulle vilja bryta ner den risken i tre delar. I ökande storlek:

  1. Risken att undervisning får fel fokus (vilket gäller både elever och lärare).
  2. Risken att innehållet i kursplaner och läroplaner inte är tillräckligt relevant för livet utanför skolan.
  3. Risken att den övergripande strukturen i skolan inte passar med skolans syfte.

Risken att undervisning får fel fokus

Det finns olika sätt att föra fram den här poängen, och här är ett av dem (lite tillspetsat): Sverige, tillsammans med resten av västvärlden, håller på att bli överkörda av framförallt Kina och Indien. Om en generation eller två kan det hända att vi har permanent hög arbetslöshet, kännbart sämre levnadsstandard, och är på väg att bli ett låglöneland. Att dämpa den utvecklingen kräver att vi har en utbildning som ger hög och relevant kompetens. Vi kan inte sikta på att eleverna ska få bra betyg – vi måste sikta på att de får bra kunskaper (som betygen sedan kan avspegla).

Ett annat sätt att föra fram den här poängen är att en kännbar del av de som läser lärarutbildningen kommer direkt från gymnasiet (samt eventuellt med ett par år studier på högskola/universitet). Om man som lärare inte har sett andra delar av samhället än skola och utbildning, är det svårt att förmedla vilken roll utbildning spelar i ett större perspektiv. Även om man förstås ”vet” att skolan har ett demokratiskt uppdrag i samhället och att kursinnehåll X är användbart när man ska jobba med Y, är det lätt hänt att undervisningen snarare handlar om att gå igenom kapitlen i kursboken och det syfte som borde varit utgångspunkten klistras på i efterhand.

Samma sak gäller förstås också eleverna. Efter många år i skolan är de flesta eleverna så inne i arbetsflödet plugga-prov-betyg att många har svårt att se hur det skulle kunna vara på något annat sätt. En del av eleverna som trivs bäst i det arbetssättet är så förtjusta i skolan att de går från gymnasiet till att bli lärare själva, och så är cirkeln sluten.

Risken för irrelevant kursinnehåll

Efter en lärarutbildning och många diskussioner med andra lärare vet jag fortfarande inte riktigt hur innehållet i kurs- och ämnesplanerna har tagits fram. Kanske är det en rigorös och mycket genomtänkt process, men som jag upplever de kurserna jag sett på närmare håll finns det flera saker man kan ifrågasätta värdet med. Till exempel:

  • Är det så viktigt att kunna skriva om tal till olika talbaser att det ska vara med i både matte 1b och 1c?
  • Varför behöver elever som läser samhällsprogrammet lära sig saker som (geometrisk) kongruens och att använda klassiska geometriska bevis i matte 2?
  • Varför ges andragradsekvationer så stort utrymme i matte 2, när ytterst liten del av befolkningen har nytta av att kunna lösa dem för hand (och de som har glädje av det kan lära sig det när de faktiskt har nytta av det)?

I stora delar är det centrala innehållet väl valt (enligt mig), men avvikelser som dessa får mig att misstänka att en del innehåll tagits med för att det ”ju hör dit”. När man läser om brytning och reflektion av ljus ”hör det dit” att även lära sig om hur man räknar med brännvidder på linser – även om det är en modell som är så förenklad att ingen som arbetar med modern optik använder den.

Så länge kursinnehåll bestäms av personer som är mer förtrogna med ämnesundervisning än med hur ämneskunskaperna används utanför skolan, är det stor risk att delar av innehållet blir irrelevant.

(Jag borde ändå säga att jag tror att den här delen av problemet är den mista, som det ser ut idag.)

Risken att skolan har fel struktur

Den sista delen av problemet är den klart svåraste. Här kommer en jämförelse, för att försöka ringa in vad jag menar.

Jag minns inte var jag läste det första gången, men det hävdas att under andra världskriget fortsatte Storbritanniens bombning av Tyskland avsevärt längre än vad det fanns anledning till rent militärt. Anledningen anses vara att krigsmaskineriet blivit så välsmort att man inte ville avbryta något man fått att fungera så bra. (Samma sak sägs förresten om atombomberna som fälldes över Japan.)

Sverige har ett skolsystem med åtminstone 150 års historia, och som i många avseenden inte ändrats på den tiden. Vi har åldersindelade klasser, klassrum med bänkar, föreläsningar vid svarta (eller vita) tavlan, prov, betyg, och elever som sitter och arbetar och ber om hjälp från läraren. En lärare från början av 1900-talet skulle förmodligen känna igen sig rätt väl i många (men inte alla) av dagens klassrum.

Att ändra på hur skolan är uppbyggd vore svårt och riskabelt. Samtidigt har förutsättningarna för skolgång har ändrats drastiskt, och det är orimligt att tro att de strukturer som var bäst för 150 år sedan är de som är bäst idag. Vi kan inte motivera att skolan ser ut som den gör med att ”den ju alltid gjort det”.

Annonser

3 thoughts on “Ett problem i skolan: risken för rundgång

  1. Ping: ”Felet med skolan” | Att bli lärare

  2. Fel fokus. Det skulle vara intressant om man som lärare hade återkommande perioder som man var tvungen att göra utanför skolans verksamhet. Som matematiklärare skulle man behöva göra ”praktik” ute på företag och på så vis se hur matematiken används ”på riktigt”. En annan intressant effekt av att ständigt leva i cykeln plugga-prov-betyg är att man tror att man alltid kan komma undan med dåliga resultat och få komplettera vid ett senare tillfälle.

    Fel struktur. Vad ska vi egentligen göra i skolan när kunskap och pedagogiska presentationer finns i sådan överflöd på internet?! På den punkten ser skolverkligheten mycket annorlunda ut jämfört med för 150 år sedan (samt att man pluggar i 15 år istället för 6! innan man blir en del av en yrkesgemenskap). Jag tycker att det blir mer och mer svårmotiverat att ha genomgångar framme vid tavlan. Däremot upplever jag att det finns ett skriande behov av att ge individuell handledning. Varje individ behöver lite olika återkoppling för att komma vidare i sin utveckling. Men tiden finns inte där. Men är det bara läraren som kan ge återkoppling när vi lever i en uppkopplad värld med fantastiska möjligheter till interaktivitet människor emellan?

  3. Ping: Världens bästa skitskola: Reformvirus i skolan | Att bli lärare

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s