Ett lite bredare perspektiv

När jag förkovrar mig i skolfrågor blir det ofta saker som att gräva i kursplanerna för matte, och ställa frågor som ”Vad betyder C-nivå i kommunikationsförmågan?”. Därför var det extra roligt och nyttigt att gå på Skolvårens träff #afkHuddinge 14–15 februari. Det var en av de mest ambitiösa gräsrotskonferenser jag varit på – det var konfrensmiddag, goodie-bags, inhyrda talare, och allt möjligt.

Och på konferensen diskuterades saker som varför vi har skola över huvud taget, vad skolan kan eller behöver ge samhället på lång sikt, och vad som händer med skola och utbildning när digitaliseringen växer.

Det är speciellt en tanke/frågeställning jag vill spara och skriva ner.

En skola baserad på eget engagemang

Frågan är denna: Vad skulle hända om man vända upp och ner på mycket av det vi kallar för skola, och låter utbildning i skolan helt och hållet styras av elevers intressen och engagemang. Inga kursplaner, inga betyg. Istället ska lärare jobba för att hjälpa elever att lära sig mer och utvecklas i de saker de själva vill. Lärare får gärna försöka styra elevernas intressen, men aldrig några måsten.

Vad skulle hända?

Den mest direkta positiva effekten är att vi (rimligtvis) skulle få elever som inte är trötta och apatiska inför att lära sig nya saker. Istället skulle elever (människor!) bli tränade på att vara nyfikna, utforska och lära sig nya saker – färdigheter som lär bli allt viktigare ju mer utveckling i samhället accelererar. Skolan skulle inte bli en plats som dämpar lusten att lära sig, utan en plats där elever på riktigt får utvecklas, och känna att de utvecklas.

Men det finns två farhågor. Den första är att en av skolans uppgifter är att garantera en viss nivå av allmänbildning – kunskaper (och färdigheter) som behövs för att fungera på ett vettigt sätt i samhället. En del av de sakerna är för samhällets bästa, inte individens, och man kan därför inte vara säker på att elever själva skulle drivas till att sätta sig in i dem.

Den andra farhågan är denna: För att vårt samhälle ska fungera, med sjukvård, energiförsörjning, sophämtning och allt vad det är, krävs att en kännbar andel av arbetskraften har ordentlig kompetens. Om elever helt skulle få styra vad de lära sig i skolan, är det inte risk att vi får massa experter på pinbollmaskinernas historia, att överleva i vildmark, hårdrockssolon på elgitarr och baka surdegsbröd? Eller, snarare, är det inte risk att för få skulle hantera saker som differentialekvationer, hjärtkirurgi, halvledarteknik, avancerade riskbedömningar och att reparera bilar?

Svaret är inte uppenbart. Redan idag finns det stor brist på folk som förstår och kan hantera differentialekvationer, och då försöker ändå skolsystemet uppmuntra så många som möjligt att läsa teknik och naturvetenskap. (Typ.) För mig är det inte uppenbart att det skulle bli sämre om skolan slutade pressa elever genom dessa lite väl smala rör – det skapar en del kompetens, men det lär skapa ännu mer motvilja mot att på riktigt ägna sig åt (och lära sig) teknik och naturvetenskap.

Eller inte.

Om man ställer en tallrik med broccoli och en skål med godis framför fyraåringar, så kommer de knappast att välja det nyttiga alternativet. (Och den som tror att människor i högre åldrar automatiskt fattar klokare beslut ska fundera över budskapet ”rökning dödar” som står på varje cigarettpaket som säljs.)

I alla fall: Det är nyttigt att vidga vyerna lite. Det ska jag försöka att komma ihåg nästa gång jag har näsan långt nere i kursplanerna.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s