Provresultat som proxy

Jag har tänkt att prov ska ge möjlighet för elever att visa att de har kunskaper som krävs för en viss kurs. Att det är ett av flera sätt för elever att visa vad de kan. Det är ett ganska omständligt sätt att använda prov, eftersom det kräver att jag har koll på vad kurser innehåller och vilka krav som finns för olika betygsnivåer. Men det hjälper mig att se till att undervisningen blir relevant, och det känns som att jag kan genomföra bedömning på ett meningsfullt sätt.

Men så vet jag att det finns de som använder prov på ett rätt annorlunda sätt. Man hittar på (eller väljer ut) en uppgift, och sen frågar man sig ”Hur många poäng ska den här ge och vilken svårighetsnivå ligger den på?”. Ibland ställer man sig också frågan ”Hur stor andel av elever på E-nivå (eller annan nivå) kommer att klara den här uppgiften?”, vilket är ett alternativt sätt att bedöma svårighetsgraden för uppgiften.

Det är lätt hänt att man säger att det första är en bättre metod, men det är inte riktigt så enkelt. Jag tänkte ägna den här bloggposten åt att resonera kring prov baserade på kunskapskraven och prov som utgår från allmänna mattefärdigheter.

Här får den första typen av prov representeras av prov där utvalda kunskaper/färdigheter testas och bokförs i exempelvis bedömningsmatriser; och den andra typen av prov får representeras av ”klassiska” poängbaserade prov, med betygsgränser med olika poängkrav.

Varför är prov baserade på kunskapskraven bra?

Det som gör den första varianten av prov bra – de som är baserade på kunskapskraven – är förstås att de bättre motsvarar de kunskaper som läraren ska sätta betyg på. Ett sånt prov kan innehålla sju problemuppgifter, som representerar olika delområden i kursen och låter eleverna visa färdigheter som motsvarar E-, C- och A-nivå (för några av de förmågor som ska bedömas). Efter provet kan läraren se vilka förmågor som fungerar bra, och i vilka delområden, och antingen sätta betyg efter det (i slutet på kursen) eller ge eleven feedback så att hon vet vilka saker som är viktigast att jobba med.

En elev som skriver ett sånt prov har också möjlighet att visa meningsfulla kunskaper, även om hon bara löser en enda uppgift – den uppgiften är gjord för att mäta någon kunskap som är relevant för kunskapskraven, och eleven har i alla fall visat att den delen fungerar.

Saker som inte är lika bra

En sak som däremot är dåliga med såna prov är att läraren (åtminstone jag) luras att tro att en elev exempelvis kan lösa ekvationssystem eller hanterar problemlösning inom delområdet ”linjära funktioner”, eftersom eleven ju visat det rätt tydligt på ett prov eller två.

När det två månader senare visar sig att eleven inte verkar hantera de sakerna längre kan man fråga sig vad informationen var värd från början. (Man kan också fråga sig om eleven kunde de sakerna på riktigt, och hur prov kan visa ”riktiga” kunskaper.)

Utöver dessa filosofiska problem finns förstås svårigheterna i att det tar mycket förberedelsearbete att ha prov på det viset. Man kan inte heller säga till elever ”vad de fick” på provet, eftersom proven inte resulterar i något betyg (eller ens poängsumma) – vilket en del elever tycker är förvirrande och frustrerande.

Vad som inte är bra med prov baserade på allmänna mattefärdigheter

Det är ganska lätt att raljera över prov som inte utgår från kunskapskraven i en kurs.

  • Det är lätt att vissa kunskaper, delområden och förmågor blir överrepresenterade, och att provet som helhet därför dåligt avspeglar vad en elev behöver lära sig.
  • Poäng på uppgifter avspeglar ofta hur svår en uppgift är, inte hur mycket kunskaper man kan visa i den (eller hur många olika kunskaper man kan visa).
  • Uppgifter väljs ofta ut för att de är ”lagom svåra”, snarare än att de ska mäta kunskaper som är intressanta.
  • Bedömning (”rättning”) av handlar lätt om att ge poäng för hur långt en elev kommit i att lösa en uppgift, inte vilka kunskaper eleven visat.
  • De uppmuntrar elever att fokusera på poäng istället för på kunskaper.
  • En ok poängsumma på ett prov kan göra att viktiga kunskapsluckor inte upptäcks.
  • Raka poängsummor är ett verktyg som lätt kan användas för att rangordna elever i hur bra de är i ämnet, och befästa uppfattningar om att man är ”bra” eller ”dålig” i skolan i allmänhet.
  • På alla de poänggränser på prov jag sett hittills finns det ingenting i hela världen som säger att en elev som når E-gränsen har de kunskaper som krävs för E-betyget enligt kursplanen. Detta gäller även nationella prov. (Men dessa problem blir mindre ju högre upp i betygen man kommer.)
  • Betyg på prov gör det svårt att kombinera provresultat med andra betygsunderlag och kunskaper som man observerat på annat vis.
  • Provbetyg uppmuntrar både lärare och elever att tänka att kursbetyg blir en sorts genomsnitt av de betygsresultat man fått på delproven i kursen, istället för att kunskaperna vid kursens slut är betygsgrundande.

Om du är elev, och har hamnat 1–2 poäng under en betygsgräns på ett prov har jag ett tips: Istället för att hitta en uppgift där du tror att du kan få en poäng extra, fråga läraren varför gränsen går precis vid den poängen – och inte två poäng lägre.

Vad som är bra med prov baserade på allmänna mattekunskaper

Men jag skriver inte den här bloggposten för att raljera med hur fånigt det är att ha prov som innehåller frågor som bara ungefär motsvarar kursinnehållet, och där man summerar kunskaper till en poäng och ett betyg. Jag skriver den för att framhäva några saker som faktiskt är bra – kanske skitbra – med det sättet att göra prov.

Den viktigaste av de sakerna är lärarens möjlighet att lägga in uppgifter som är relevanta ur ett större perspektiv, även om de inte tas upp i kursens centrala innehåll. Förra året blev jag upprörd när nationella provet i matte 1c bad elever räkna ut längden på en vektor – fastän det centrala innehållet bara tar upp addition och subtraktion med vektorer, samt multiplicering av vektor med en skalär. I efterhand kan jag förstås konstatera att det är jag som är fånig: Varför skulle man inte testa kunskaper som är relevanta för grundläggande hantering av vektorer? Varför skulle man säga ”Det här står inte i det centrala innehållet, så det behöver ni inte lära er” även om det är relevanta kunskaper? Det är som att säga att man inte behöver lära sig något bara för att det inte kommer på provet.

En annan vits med traditionella prov är att betygsgränser på prov kan vara riktigt användbara för att ge elever en hint om vilket betyg de är på väg mot, om det fortsätter åt samma håll. Detta är väl något som är viktigast för elever som ligger i närheten av F, och behöver tydliga signaler om att det behövs åtgärder i deras studier. Det är mindre lyckat för elever på högre nivåer, som riskerar att stirra på betyg mer än kunskapsutveckling. (Det är lite ironiskt att det enligt min erfarenhet är starka elever, som kanske skadas mest av betyg på prov, som är tycker att det är jobbigast att inte få reda på ”hur det gått”.)

Ytterligare en fördel med traditionella prov är att man duckar för problemet med kunskaper som försvinner. Provresultaten säger inte att elev X har kunskap Y, utan bara vilket betyg (eller vilken poäng) eleven fick – därmed behöver man inte ta itu med dilemmat att eleven inte har kunskap Y två månader senare. Det är dock en smal tröst, eftersom problemet i sig fortfarande finns kvar.

Man kan också framhäva att vi ändå summerar alla resultat till en bokstav i slutändan. Även den lärare som samlar in mångfacetterade betygsunderlag i en rad olika situationer blir i slutändan tvungen att omvandla dem till ett betyg. Frågan är mer när man ska göra det, än om – åtminstone som läroplanerna ser ut idag. Tycker man att det är förkastligt att sammanfatta kunskaper i en bokstav finns det alltså större saker än traditionella prov att kriga mot.

Den sista, och förmodligen viktigaste fördelen med traditionella prov är den pragmatiska: De fungerar, är relativt lätta att skapa och bedöma, och både lärare och elever är välbekanta med formatet. Det finns ingen elev som frågar ”Vaddå C-gräns? Vad betyder det?”, och ingen lärare som frågar ”Jaha, tre poäng av 40 på första provet – vad betyder det egentligen?”. I de allra flesta aspekter måste man säga att traditionella prov fungerar. Och det är inget oviktigt mått.

Några ord till

Jag är glad att jag blivit mer insatt i hur traditionella prov fungerar, och att jag fått se mer av fördelarna med dem. Jag tror inte att jag kommer använda dem själv om jag får välja, men jag kommer inte att vara lika avig mot dem som jag varit tidigare.

Prov, och andra former av kunskapsbedömning, är en proxy. Vi kan inte mäta elevens kunskap på riktigt – vi är tvingade att mäta något annat, som är lättare att mäta och korrelerar starkt med den ”egentliga” kunskapen (vad nu det är).

För mig är prov baserade på kunskapskrav en bättre proxy. Och de ger mig dessutom bättre verktyg i själva undervisningen – inte bara bedömningsarbetet.

Annonser

6 thoughts on “Provresultat som proxy

  1. Ping: Något som gör mig glad | Att bli lärare

  2. Intressant. Jag har också funderat över för- och nackdelar med båda sortens prov. Och det är lätt att falla i fällan att förkasta de traditionella proven med sina procentsatser. Jag tycker att du hittar bra för- och nackdelar med båda varianterna. Dock inser jag när jag läser din sista mening att det ju finns det en avgörande skillnad. ”Kunskapskravsproven” ger dig bättre verktyg i undervisningen – de formar alltså vad du gör i klassrummet. De traditionella proven kan däremot inte användas formativt. För visst känns det som en omöjlighet? Jag ser i alla fall inget formativt i de fördelar du nämner hos de traditionella proven.

    • Vet du vad jag vill ha? Fyra veckor läger och konferens, där man får diskutera matteundervisning, jobba tillsammans, testa idéer och metoder, och diskutera ännu mer tillsammans. Och då ska du vara med. (Gilla det eller ej!)

      Vi har just haft en del prövningar på skolan, vilket också har lett till en del diskussioner. Jag tror att det kan vara en bra idé att räkna poäng (eller liknande) för att sätta ett mått på hur säker en elev är på sina mattekunskaper och -färdigheter. Jag tror att det är precis såna saker som de traditionella(?) proven är bra på att mäta.

      ”Kunskapsproven”, däremot, är inriktade på att kolla om eleven har de kunskaper/färdigheter som efterfrågas. Jag tror att kunskapsprov även kan användas för att mäta säkerhet i kunskaper/färdigheter, och största risken med sådana prov är nog – lite ironiskt – en ”teaching to the test”-effekt. Om man bara testar just det som kursplanen säger att eleverna ska kunna missar man allt det som inte står i kursplanen.

      Lite splittrade tankar en måndagkväll.

      • Jag gillar det. :)

        Prövningar är ju summativa, så där kanske poängprov kan fungera – åtminstone om man använder förmågepoäng.eller på annat sätt säkerställer att kunskapen fördelas över förmågor och CI.

  3. Ping: Provfrågor som proxy (igen) | Att bli lärare

  4. Ping: Tre år som lärare: En tillbakablick | Att bli lärare

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s