Att se människan, eller kunna lära sig kvantmekanik?

Jag är en ny lärare. Jag har inte varit lärare i mer åtta månader, och jag har massor med tankar om hur saker skulle kunna fungera bättre i skola och utbildning – vilket väl är rätt typiskt för någon som ännu inte förstått helheterna.

Jag är med i Facebook-gruppen matteundervisning, där det gått en del intressanta och häftiga diskussioner. Ett tema som återkommit några gånger – och blivit lite infekterat – är skillnaden mellan att fokusera på ämnesinnehåll å ena sidan, och eleven som människa å andra sidan.

Själv tänker jag gärna mycket på saker som centralt innehåll, tolkning av kunskapskrav, nödvändiga förkunskaper och vad man eventuellt kan göra för att fler elever ska kunna hantera logaritmer för att lösa exponentialekvationer. Andra tänker hellre på att bygga självförtroende hos eleverna, bryta en fyrkantig mattekultur och göra matematik livfull och kreativ.

Man kanske kan sammanfatta skillnaderna mellan synsätten så här:

  • Ämnesfokuserat: ”Samhället har behov av människor som förstår kvantmekanik, som kan optimera processer i reningsverk, och som kan simulera proteinstrukturer. Vi kan inte hålla på och dalta med negativa tal när vi egentligen ska undervisa om exponentialekvationer.”
  • Elevfokuserat: ”Den här eleven har tyckt att matte har varit jobbigt sedan lågstadiet. Om vi lägger en eftermiddag på att leta efter symmetrier och matematiska mönster på Centralstationen kanske matten (och i förlängningen skolan) kan börja bli lite intressant, och till och med rolig.”

De två synsätten utesluter förstås inte varandra, även om det finns en del motsättningar kulturmässigt.

Man kan ju tänka sig att skolan skulle dela upp elever tydligare, så att de som har intresse och fallenhet för matte får börja förbereda sig för kvantmekaniken, medan resten inte behöver ha så stora krav på sig. Om man förespråkar en sån sak bör man vara medveten om att det leder till ökad segregation. (Därmed inte sagt att det är fel eller orimligt – man måste jämföra med alternativen.)

Jag försöker rätt ofta utgå från styrdokument när jag funderar kring skola och undervisning. Mitt fokus har hittills varit mycket på kursplanerna, med ämneskunskaper och ämnesfokus, och inte alls lika mycket på ämnesövergripande mål som att utveckla individen eller främja ett livslångt lärande. Det är säkert (delvis) för att jag är ny lärare, men det kanske är dags att vidga horisonten lite. Jag har många levlingar kvar att göra.

(Till mitt försvar vill jag säga att jag tror/tycker att jag har undervisning som gynnar livslångt lärande, miljömedvetenhet, ifrågasättande av normer, demokrati, solidaritet och jämlikhet. Men det är inte på ett särskilt genomtänkt plan, och jag bara lagt några få timmar på att försöka bena ut de ämnesövergripande målen.)

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s